När ingen annan ser

Jag älskar tamejfan natten. Inte minst när den är av tropisk karaktär och både doftar och smakar sommar. Man skulle kunna se det som att jag helt enkelt är en nattmänniska, men som det pretentiösa stolpskott jag är född till är det min plikt att tolka in mer än så. Jag vill tro att det är något speciellt mellan mig och tystnaden. Något med stillheten, lugnet och de tomma gatorna. Något med det livlösa. Med tiden för eftertanke. Med kravlösheten. Jag vill tro att det har något att göra med att allt stannar upp, med att tiden liksom stannar för en stund. Att jorden slutar snurra. Det är när känslan av att allting förändras i en rasande fart och att dagar, månader, år försvinner alldeles för fort har infunnit sig som natten gör sig som bäst. För natten känner inga förändringar. Natten har ingen tid. Den har inte heller något stress, eller några måsten. Natten bara är. I natt hade jag kunnat fortsätta gå i all evighet, i alla fall tills natten blivit till dag och allt väckts till liv igen.

Ibland blir jag påmind om hur liten människan är. Jag träffade på en nattvandrande pälsvän på min nattliga promenad och kunde givetvis inte låta bli att stanna till. Med den lenaste och ljusaste av bebisröster: "Kss, kss, kss. Heej! Hej kissen! (paus) Är du ute å spatserar? (paus) Jaa. Hej då". Jag blir nog inte mindre än så.

Ursäkta att mitt språk är lite svårt ibland, men jag måste skriva på CalleManska. Det är bara den jag är. (Hoppas nu att det ironiska budskapet går fram)