Allt är bättre än ingenting

Så står livet åter på paus för en stund. För bara 10 dagar sedan var det ett år sen. Hoppas du kände vår saknad och värme när vi tände två ljus för dig och sänkte ner i den glimmande snön. Tiden vi fick med dig var en vacker tid och allting efteråt kommer alltid vara just tiden efter. Du skapade något slags hållplats när du valde att lämna den värld vi en gång kände.

Ikväll lyssnar jag på den låt som jag mest av allt sökte tröst i när nyheten hade nått mig och bläddrar samtidigt igenom gamla bilder. Bilder där det fortfarande brann av liv i dina ögon. Det som skrämmer mig mest rädd är att minnen slocknar så ofattbart fort med tiden. Allt jag kan hoppas att minnena än starkare än så här. Jag vill minnas. Du är värd att minnas.


Jag väntade i månader
i dag så tog jag bort ditt nummer
Jag rullar vagnen över bron
tung av liten grabb som sover

Han föddes samma dag som du
las i jorden, svarta jorden
Om du frågat mig så svara jag
Allt är bättre än ingenting
allt är bättre än ingenting

Nu bor vi här bland lyftkranskorsen
de bygger nytt de skrapar rosten
jag orkar inte se tillbaka mer
Jag tänker på dig alltmer sällan
det är så mycket som vill emellan
och jag har svårt att känna skuld för det

Om jag frågat dig en bättre dag
tror jag du svarat att det vänder
och att det är värt att vänta på
Allt är bättre än ingenting
allt är bättre än ingenting

Det har kommit en cirkus till stan

Gråtung novembermåndag. Inledning på den månad som är allmänt erkänd som den jävligaste av de alla (vilket i och för sig kan diskuteras).

Mindre än en vecka kvar till examen. Hur märklig känsla som helst. Sex års hårslit, tentaångest och "alla individer är unika" snart över. Känslan? "Jaha", typ. Nu börjar vuxenlivet på allvar, sägs det. Och verkligheten. Jag går in i det med skräckblandad förtjusning. En del av mig kommer aldrig att bli vuxen och inte heller vilja bli det. Den delen kommer vilja skolka från jobbet, agera oansvarsfullt, skita i allt och bara dra iväg. Så kommer det alltid förbli. För rastlös för att stanna kvar men för feg för att fly. Men jag vill ha den där möjligheten. Det är allt jag begär.

Trots allt är verkligheten rätt bra nu. Faktiskt. Jag gillar den.

Allt är bättre än intet

Rullade nyss förbi vår huvudstad och såg Mälaren ligga spegelblank under en klarblå himmel och omringad av försommargrönska. Detta till tonerna av Patrick Park - Something pretty . Då kunde inte ens jag låta bli att må helt okej.

Och ångesten. Och härligheten. I evighet. Amen

Fan. Jag vill inte skriva men var annars ska jag vända mig nu? Ni som inte vill läsa om mitt ältande kan nu se er som varnade.

Om man kan vakna av tystnad och ensamhet så är det det jag har gjort i natt. 26. Och ändå vill den där tonåringen aldrig riktigt dö. Han kämpar sig fast med näbbar och klor och hälsar på när man minst anar det. Som en gammal bortglömd riktigt jobbig vän. "Hallå! Vakna! Det är jag. Din 17-åring. Jag vill bara vända upp och ner på allt igen och undra hur du mår. Egentligen. Tänk efter. Och känn. Vill du verkligen det här? Är det här allt? ÄR DET HÄR ALLT?"

Jag vill bara vara behövd mer än som vän. Jag vill ha någon som inte kan få nog av mig och inte kan vara utan mig. Någon som ringer mitt i natten när hon är full och inte kan kontrollera sina känslor. Någon som ringer och berättar hur fantastisk jag är och att hon är på väg hit för att hålla om mig och övertala mig att allt är bra. Någon som förstår de där delarna av mig som jag själv aldrig kommer att förstå mig på. Någon som kan få mig att vara mig själv fullt ut (hur jag nu är då).

Men jag är så oerhört rädd. Lika fullkomlig som man kan känna sig genom någon annan, lika jävla tom och halv kan man känna sig när personen lämnar. Jag vet att man måste ta risken men jag minns den där känslan av tomhet allt för väl. Jag vill inte vara så beroende av en person igen. Samtidigt så vill jag inget hellre. Kontentan får väl bli att man inte kan vinna något utan att riskera att förlora det. Jag har alltid varit en dålig förlorare.

Det fanns en tid när jag älskade ensamstunderna. Bara jag, jag, jag. Sätta livet på paus och filosofera bort en hel kväll. Men nu klarar jag inte av dem. Jag vet bokstavligt talat inte vart jag ska ta vägen.

Om jag bara visste vad jag ville med allt det här. Jävlar jävlar jävlar.

FÖRLÅT

Gäst hos verkligheten

Jag kan inte låta bli att göra ett litet gästspel hos mig själv. Jag förstår nämligen inte hur den här mannen lyckas beröra mig varje gång han öppnar munnen. Hur han lyckas fylla mig med vemod, glädje, sorg, tvivel, oro och optimism. Gud vad jag önskar att jag var Bo Sundström emellanåt. Det här är magi! Lyssna och njut!

Bo Kaspers Orkester - Here comes the flood (Original: Peter Gabriel)

Paus

Dags för bloggandet att ta ett litet uppehåll på obestämd framtid. Orsakerna lämnar jag därhän. Om ni vill mig något så vet ni var jag finns. Tills vi hörs igen: sköt om er! Som fan!

Om bara flykten räckte även denna gång

Verkligheten har blivit så där verklig som man aldrig vill att den ska bli. Den har trängt sig så där nära inpå som bara Verkligheten kan göra. Utan att be om lov har den klampat in och sedan krampaktigt hållt sig fast. Ibland kan jag fly ifrån den men inte nu. Den hänger bara efter och flåsar mig i nacken. När man vänder sig om står man bara där och stirrar den i vitögat. Tyst och kall och utan tröstande ord.

Vissa saker borde för alltid förbli främmande och andras Verklighet. Det man filosoferar om och tänker på en kort stund, innan man rycker på axlarna och bara rusar vidare. Men andras Verklighet har blivit vår nu. Och den är här. Precis här.

Nej du, döden. Du är inte vacker. Du kommer aldrig bli någon jävla vän till mig. Du måste ha missförstått det här med vänskap. Vänner tar inte saker man tycker om ifrån en.

Älskade Oskar, jag önskar att jag hade tagit chansen att lära känna dig bättre. Vissa människor kommer in i ens liv och försvinner lika fort utan att man minns dem mer än vid ett namn och ett ansikte. Men du var långt ifrån någon av dem. Du hade en fantastisk förmåga att nå in och fram och fullkomligt lyste av livsglädje och energi. Du lämnade avtryck hos alla du mötte på vägen. Det är därför det är så ofattbart att du plötsligt bara är borta och bara har lämnat ett stort tomrum efter dig. Du har betytt så oerhört mycket för så många människor. Livet är ett dyrbart lån. Tack för den tid vi fick låna dig.

Ps. Hoppas de har internet i himlen eller där du nu är. Ds.