Att dö litegrann för varje gång. Ge, ge, ge. Att törsta. Att krampaktigt fumla efter något att hålla fast vid. Något som består. Ekot av ett hjärtas saknad av någon att slå för. En längtan efter att ge sig själv fullt ut. I bästa fall lyfta lite, men alltid behålla en fot kvar på marken. Att ha så mycket att ge men vara tvungen att hålla tillbaka. Balansera mellan likgiltighet och att vilja skrika. Att vakna av tystnaden. Saknaden. Tomheten. Att vakna och bara vilja skrika.
Jag kan det här nu. Dra med mig ner, ta med mig upp. Ta mig bort och ut! Ut och bort!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Lite nyfiken, har du träffat någon som du kan tänka dig kan få dig att börja lyfta?
Fråga får man men det är värre med svaret när man inte står för vad man frågar
jag tror kanske jag såg dig igår. om du gick vid dagiset med en matkasse i varje hand. så var det du.
vid 16.45-tiden.
Skicka en kommentar