Det är något väldigt vackert med människor som gör konst av sitt lidande. Folk som är fullkomligt sönder men tack vare (eller på grund av) det försöker skänka helhet och tröst till oss andra. Kan man annat än älska en människa som tar dessa ord i sin mun: "Det känns som om jag hamnat i något form av helvete, och definitonen av det helvetet är att få allt man åtrår men inte kunna njuta av det." Så jävla tragiskt, men så jävla vackert. Det går som bekant en hårfin gräns mellan galenskap och genialitet, och det är ibland så skönt att vissa bara struntar fullständigt i det och vågar vara idiot i vissas ögon bara för att få uppfattas som genier av andra.
För varje person jag träffar som sedan lämnar blir en del kvar. Jag tror att en del av mig blev kvar hos dig. Och dig. Men det verkar vara så det fungerar. Man tar vad man vill ha och nästa stund ser man bara en ryggtavla. Utan ett ljud. Utan ett spår. Och så drar man ett streck och går vidare. Är det så enkelt? Jag önskar att jag också bara kunde sortera och välja bort.
Tack och förlåt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
"Man tar vad man vill ha och nästa stund ser man bara en ryggtavla. Utan ett ljud. Utan ett spår. Och så drar man ett streck och går vidare. Är det så enkelt?"
-Ja, om man helt saknar känslor och omtanke för människor man är med så behandlar man dem utefter det. Men är du verkligen så kall?
Huvudet på spiken! Det är helt klart så att jag är ute efter att klargöra för alla där ute vilken kall människa jag är. Utan tvekan mitt syfte med detta inlägg
Skicka en kommentar