De kallar det natt och säger att vi ska sova. Jag säger: Nej! Där blir det bestämt nej!

Klockan har just passerat tre och jag är klarvaken och skriver från en nollgradig februarinatt någonstans mitt i livet. Det är alldeles tyst och mörkt utanför. Så även innanför. Dagen som har passerat tycks ha varit dagen då någon högre makt bestämde sig för att jag skulle få betala för alla de gånger jag påstått att jag inte brukar bli bakfull. Det är en kostsam eskapism den där alkoholen. Har bekantat mig med den märkliga och lite otäcka känslan av att inte kunna bli nådd hela dagen, och att inte kunna nå folk när jag själv vill. Helt utelämnad och ensam på ett helt nytt sätt. Vet inte alls vad jag ska dra för slutsats eller lärdom av det.

(Med risk för att verka tjatig) För ett år sen lät det bl.a. så här:
"Framfor oppen eld och i den ljumma brasilianska sommvarmen satt vi och drack billiga caipirinhas till ljudet av vagor tills det nastan borjade ljusna. Filmen tog slut nagon gang framat gryningen."

Om man kan prata om nostalgi om något som bara är ett år gammalt så är det det jag känner. Ett ögonblick av ren och skär magi som svetsats fast. Den stunden var tamejfan det vackraste jag har upplevt sen jag konfirmerades. Önskar allt folk och fä att få uppleva sådana stunder någon gång under sin livstid. Allt som vi har är stunder som den här gott folk.

Jag gillar hur en nyupptäckt artist bara kan äga och förgylla min dag. Idag tillhör dagen en svensk man i 50-årsåldern med mörk basstämma. En helt klart sundare eskapism.

Slå sönder min värld. Slå mig med häpnad. Få mig att kippa efter andan. Ta mig med storm eller ta mig med upp bland molnen. Svep undan mattan under mina fötter. Stånga mig! Gör nånting!

Saliga väntan...