Det vi glömt att vi kommer ihåg och vi tror att vi inte minns

Allt förändras. Inget förändras.

En del av de stunder och ögonblick vi upplever stannar för evigt trots att vi nästan alltid tror att vi har glömt dem och gömt dem någonstans där vi aldrig kommer hitta dem. Eller kanske är det snarare så att vi har glömt att vi kommer ihåg dem? Detsamma gäller de människor vi möter. De känslor vi känner. Då och då behöver jag påminna mig om det när det känns som om dagarna bara går på rutin och varje dag är den andra lik. Jag tänker fortsätta hävda att det är i det lilla som det stora ryms. Ibland behöver jag bara intala mig själv det.

Dessa små ting som lämnats kvar blir sällan så betydelsfulla som så här långt efteråt när man tror att man har glömt dem. Kanske är det just det som är syftet med att uppleva dem. Alla har ett ofanligt stort arkiv att plocka dessa små bilder och filmer ifrån. Vi kan och behöver förnimma dem ibland.

Jag har haft en sån där kväll som jag inte haft på väldigt länge där jag bara försvunnit från jordens yta och flytt i min egen tankevärld några timmar. Det är något som jag har och som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Ett slags tryggt isolerat rum. Ett litet ställe som jag äger dit ingen annan har tillträde. Ibland är det tungt att vara i det där rummet helt ensam med alla ensamma tankar och känslor. Det kan kännas tomt och kallt där och ibland finner jag inte alls någon ro till att vara där. Men jag har nyligen storstädad och funnit ett nytt ordningssystem. Sorterat ut och möblerat om.

Inget varar för evigt. Allt varar för evigt.

Och vid närmare efter så har jag nog gjort tillräckligt med plats för en till