Livet från den ljusa sidan

Idag mår jag alldeles utmärkt. Om medicinen är att jag får tycka att allt är jobbigt nattetid, så är jag beredd att offra det. Kluven? Nä, inte jag inte.

År 2008 ska fortsätta bygga på 2007 och bli det bästa året i mitt liv. Det kommer hur som helst få en grym start.

Den mörka sidan del II

För min egen skull vill jag klargöra att jag nästan enbart skriver här för att bearbeta och avlasta min hjärna från alla jobbiga och mörka tankar. Det finns faktiskt stunder då jag ser ljuspunkter i tillvaron också, men då känner jag inget behov av att skriva. Alla har väl sitt egna sätt att uttrycka sina känslor på. Jag har valt det här. Sån är jag. På natten är livet oftast rätt komplicerat. På dagen skrattar jag åt mina smått schizofrena resonemang. Det är väl också något slags sätt för mig att försöka få er att förstå hur denna mycket komplext sammansatta unga människa fungerar. Och inte fungerar. (nu kände jag att det här nästan blev någon slags ursäkt för att jag skriver och det var nog inte riktigt min mening)

Denna ständiga oro och kluvenhet. Ständigt denna rastlöshet och tveksamhet. Alltid ska allting vägas i å ena sidan och å andra sidan. Ständigt denna strävan efter något bättre och något större. Jag kan knappt i ord uttrycka hur mycket jag föraktar vissa sidor hos mig själv. Det är lustigt. Fast jag känner till de sidorna så väl, så är jag helt handlingsförlamad att göra något åt det.

Jag försöker leva mitt liv så att jag aldrig tvingas ångra de ställningstaganden och de val jag gjort. Aldrig ångra de dörrar jag öppnat och stängt och aldrig ångra de vägar jag valt vid livets alla vägskäl. Jag kan med lite perspektiv ibland småle åt mig själv och hur paranoid jag var just den där gången. Även om jag inte kan förstå mitt beslut idag så förstår jag oftast hur jag tänkte. Mitt uppe i något är allting så självklart, och med perspektiv blir allting också självklart, fast på ett helt annat sätt. Det finns inget enklare än att rätta sina fel i efterhand. Sen står man där och gör exakt samma sak igen, trots att man vet vad det får för konsekvenser. Det handlar väl kanske om att alltid försöka ha lite perspektiv på vad man gör och vem man är. Tyvärr är det ofantligt svårt att bryta invanda mönster.

Jag kan inte låta bli att bli lite imponerad av mig själv som lyckas vara både impulsiv och planeringsmänniska på samma gång. Kanske skulle börja planera mina impulser så att de kan samspela. Jag är nog också den enda som klarar av att vara en social ensamvarg, även om det faktiskt kan innebära en del problem när den där ensamvargen sätts i socialt utsatta situationer. Då försvinner han gärna in i sig själv istället.

Det mest självklara är det som är svårast att uttrycka. Jag vill inte att det ska bli för sent. Ibland vill jag bara vara någon annan. Tack och förlåt.

Den mörka sidan

Helt plötsligt finns den där igen. Bilden. Tiden har slipat till kanterna på den så att den blir mer lätthanterlig och passar väl in i mitt minne. Vissa bilder förvrängs med tiden, men den här är äkta. Som den mest levande tavla. Så fruktansvärt stark att den gör ont. Jag vill skrika ut min invärtes smärta, men någonting, någon av mina jag, håller mig tillbaka. Det gör så innerligt ont. Jag kan minnas varje detalj. Varenda liten obetydlig detalj. Jag drunknar i känslan och försvinner hjälplöst in i det försvunna ögonblicket. Tiden står stilla. Jag är förlorad. Känslan. Den nästan kväver mig. Den är för evigt. Alltid kommer den finnas där. Det här är på allvar. Det här är tamejfan på allvar. Jag möter din blick en sista gång och drar min hand genom din svarta päls, en sista gång. Fan. Jag glömmer den aldrig. Rädslan. Uppgivenheten. Lidandet. Hjälplösheten. För första gången ser jag rakt igenom dig. Du är livrädd. Jag ser sanningen i vitögat bakom dina gula. Jag hatar sanningen och saknar lögnen. Mer än någonsin. Om jag bara visste att sanningen kan göra så ont och verkligheten vara så grym. Och så tårarna. Tårar som sedan aldrig har torkat. För mig är du alltid levande, kära vän. Tack för att du fanns. Förlåt för allt.

Drömmaren som tänkte att va fan

17 december. En vecka kvar till tomten. Allting tyder på att julen blir av i år också. Det är kallt som fan. Idag är jag 11000 kr fattigare än igår men också ett stort steg närmre drömmen som jag aldrig trodde skulle bli av. Tänka sig. Drömmen som var så abstrakt är nu så konkret den kan bli. Med datum och allt. Nu längtar jag både bort och hem.

Frågan: Är kärleken verkligen en beställningsvara så som de visar på tv? I så fall: Var beställer man?

Känslan: Kluvenhet. Inför det mesta faktiskt.

Vi gillar att gå ut. Vart vi ska på fredag? Ut! Vadå ut? Nej, men ut bara. Och vad gör man sen när man är ute? Jo, man ÄR ute. Ingen kan förklara riktigt vad man gör mer än så. Man är ute helt enkelt. "Vad jag gjorde igår? Jag var ute så klart". Det är så himla kul att gå ut. När man väl sedan är ute, fast inne, så finns det ibland folk som vill ta det utanför vilket gör allting ännu roligare (se inlägget 29 maj 07). Det är en konstig värld vi lever i.

En helt vanlig dag i en inte fullt lika vanlig människas liv

7 December 2007. Decemberfredag. Det blev fredag den här veckan också. 17 dagar kvar till julafton. Vind måttlig från sydväst. Jag kastar ledsna, arga och besvikna blickar ut genom fönstret. Regnet och mörkret äger den här dagen. Ljuset och solen har inte en chans när mörkret lägger sitt stora täcke över staden. Det blev kväll nästan innan det hann bli dag idag. Vad som hände med morgonen vet jag inte. Jag har en måstedag. Allt som har skjuts upp i dagar och veckor blir gjort idag. Jag släpar mig bort till sängen. Jag sluter ögonen. Jag längtar bort. Om 2 månader är jag där. Jag tar en dag, ett ögonblick i sänder.

Dagens glädjeämne: Dammsugarens lycka när den fick en ny påse och blev pånyttfödd

Dagens hälsning: Fastighetsskötaren som hälsade trots att våra blickar inte ens möttes och trots att vi redan hunnit gå förbi varandra

Dagens konstaterande: Allt blir mycket lättare till tonerna av fin höstdeppmusik à la Anthony and the Johnssons, Ryan Adams, Chris Garneau och Sufjan Stevens.

Dagens/kvällens/helgens dryck: Glögg

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter

Kontexten

95. Det enkla. Innan nu. Innan mig. Före allt. Det självklara. Jag saknar det.

01. Tågresorna. Skogen utan slut. Våren. Tiden innan jag insåg att inte åkte till något utan ifrån något. När jag var blind. När jag sökte svaret och fann det. För en stund. Det saknar jag. 6 år men ändå så nära.

05. Den fysiska och symboliska tågresan. 40 mil. Norrut. Helt ensam. På väg från allt och på väg till inget. Det jag trodde var allt. Det som jag byggt upp och raserades på nolltid. Idag. Nästan tre år senare. Jag har vunnit. Men jag saknar det. Det oersättningsbara. De oersättningsbara. Någonstans finns ni kvar.

02. Soffan. När det bara fanns vi och världen utanför inte existerade. Vi behövde den inte heller. Inget då. Inget sen. Bara nu. Drömmen. Jag saknar det, men jag vill inte ha det tillbaka.

07. Alla år som man har spenderat på att komma underfund med hur man egentligen tänker, vad man egenltligen gör och vem man faktiskt är. Men så upphör man ändå aldrig att förvåna sig själv.

Kan tankarna aldrig ta slut?

Tack och förlåt

Å andra sidan

Det frågas vad som är meningen med livet. Jag undrar vad som är meningen med döden. Typiskt mig.

Om livet ibland känns meninglöst, hur meningslöst skulle det då inte kännas att vara död? Mycket. Typiskt mig.

Och ur mörkret kom ljuset

Rise and shine, erase and rewind

Så var jag där igen. 02:10 och ingen trötthet någonstans. Möjligtvis vill kroppen sova, men hjärnan vill hur som helst annat. Han vill vända och vrida på saker och ting (vilket man får ge honom en eloge för. Det är han duktig på, främst när det gäller dygn). Se framåt, bakåt, uppåt och neråt. Han vill tänka på sådant som han vill tänka på men också på sådant han helst aldrig annars vill tänka på. Eller som det aldrig annars finns någon som helst mening att tänka på. Det är ju faktiskt ganska mycket bara det. Men nu finns tiden, tydligen. Och orken. Och så vill han skriva av sig. Jag vet hur det har vart, är och hur det blir. När kroppen drar sig tillbaka träder hjärnan fram. Det är oftast inte lika mycket tvärtom. Ibland försöker de samspela också, med varierande resultat. När kroppen inte gör som hjärnan vill kan det dessutom bli väldigt väldigt roligt. Hur det blir när hjärnan inte följer kroppens signaler vet jag nog inte. Men om mina fingrar skulle trycka in andra tangenter och bilda andra ord och andra meningar än hjärnan har tänkt ut skulle det bli så lustigt så. Lika lustigt som att se de små grodorna. Det var bara roligt.

Årets sista månad är här och 2007 är snart ett minne blott. November 2007 är det redan. Det ÄR och är evigt dömd att förbli en värdelös tid på året, men faktum är att den gick över innan den ens hann börja i år. Tack för det. Om november är en månad där verkligheten blir en dröm, så ska 2008 bli året då alla drömmar blir verklighet. Karma kallas det. Det man ger, får man tillbaka. Typ.

Det känns lite konstigt. Det man har fått för sig är en styrka verkar helt plötsligt vara en svaghet. Drivkraften framåt blir käppar i hjulet och tvingar en att spola tillbaka bandet och leta i det förflutna för att hitta svaren. Jag hävdar bestämt att man nästan alltid måste ta sig bakåt för att ta sig framåt, och att ett steg bakåt faktiskt kan bli två framåt. Har man tagit två steg får man dock inte glömma att släppa bollen. Annars blir det frikast åt andra laget, och det leder sällan framåt. Kontentan blir: Spela spelet, men glöm inte reglerna.