Den mörka sidan

Helt plötsligt finns den där igen. Bilden. Tiden har slipat till kanterna på den så att den blir mer lätthanterlig och passar väl in i mitt minne. Vissa bilder förvrängs med tiden, men den här är äkta. Som den mest levande tavla. Så fruktansvärt stark att den gör ont. Jag vill skrika ut min invärtes smärta, men någonting, någon av mina jag, håller mig tillbaka. Det gör så innerligt ont. Jag kan minnas varje detalj. Varenda liten obetydlig detalj. Jag drunknar i känslan och försvinner hjälplöst in i det försvunna ögonblicket. Tiden står stilla. Jag är förlorad. Känslan. Den nästan kväver mig. Den är för evigt. Alltid kommer den finnas där. Det här är på allvar. Det här är tamejfan på allvar. Jag möter din blick en sista gång och drar min hand genom din svarta päls, en sista gång. Fan. Jag glömmer den aldrig. Rädslan. Uppgivenheten. Lidandet. Hjälplösheten. För första gången ser jag rakt igenom dig. Du är livrädd. Jag ser sanningen i vitögat bakom dina gula. Jag hatar sanningen och saknar lögnen. Mer än någonsin. Om jag bara visste att sanningen kan göra så ont och verkligheten vara så grym. Och så tårarna. Tårar som sedan aldrig har torkat. För mig är du alltid levande, kära vän. Tack för att du fanns. Förlåt för allt.