Kontexten

95. Det enkla. Innan nu. Innan mig. Före allt. Det självklara. Jag saknar det.

01. Tågresorna. Skogen utan slut. Våren. Tiden innan jag insåg att inte åkte till något utan ifrån något. När jag var blind. När jag sökte svaret och fann det. För en stund. Det saknar jag. 6 år men ändå så nära.

05. Den fysiska och symboliska tågresan. 40 mil. Norrut. Helt ensam. På väg från allt och på väg till inget. Det jag trodde var allt. Det som jag byggt upp och raserades på nolltid. Idag. Nästan tre år senare. Jag har vunnit. Men jag saknar det. Det oersättningsbara. De oersättningsbara. Någonstans finns ni kvar.

02. Soffan. När det bara fanns vi och världen utanför inte existerade. Vi behövde den inte heller. Inget då. Inget sen. Bara nu. Drömmen. Jag saknar det, men jag vill inte ha det tillbaka.

07. Alla år som man har spenderat på att komma underfund med hur man egentligen tänker, vad man egenltligen gör och vem man faktiskt är. Men så upphör man ändå aldrig att förvåna sig själv.

Kan tankarna aldrig ta slut?

Tack och förlåt