Den mörka sidan del II

För min egen skull vill jag klargöra att jag nästan enbart skriver här för att bearbeta och avlasta min hjärna från alla jobbiga och mörka tankar. Det finns faktiskt stunder då jag ser ljuspunkter i tillvaron också, men då känner jag inget behov av att skriva. Alla har väl sitt egna sätt att uttrycka sina känslor på. Jag har valt det här. Sån är jag. På natten är livet oftast rätt komplicerat. På dagen skrattar jag åt mina smått schizofrena resonemang. Det är väl också något slags sätt för mig att försöka få er att förstå hur denna mycket komplext sammansatta unga människa fungerar. Och inte fungerar. (nu kände jag att det här nästan blev någon slags ursäkt för att jag skriver och det var nog inte riktigt min mening)

Denna ständiga oro och kluvenhet. Ständigt denna rastlöshet och tveksamhet. Alltid ska allting vägas i å ena sidan och å andra sidan. Ständigt denna strävan efter något bättre och något större. Jag kan knappt i ord uttrycka hur mycket jag föraktar vissa sidor hos mig själv. Det är lustigt. Fast jag känner till de sidorna så väl, så är jag helt handlingsförlamad att göra något åt det.

Jag försöker leva mitt liv så att jag aldrig tvingas ångra de ställningstaganden och de val jag gjort. Aldrig ångra de dörrar jag öppnat och stängt och aldrig ångra de vägar jag valt vid livets alla vägskäl. Jag kan med lite perspektiv ibland småle åt mig själv och hur paranoid jag var just den där gången. Även om jag inte kan förstå mitt beslut idag så förstår jag oftast hur jag tänkte. Mitt uppe i något är allting så självklart, och med perspektiv blir allting också självklart, fast på ett helt annat sätt. Det finns inget enklare än att rätta sina fel i efterhand. Sen står man där och gör exakt samma sak igen, trots att man vet vad det får för konsekvenser. Det handlar väl kanske om att alltid försöka ha lite perspektiv på vad man gör och vem man är. Tyvärr är det ofantligt svårt att bryta invanda mönster.

Jag kan inte låta bli att bli lite imponerad av mig själv som lyckas vara både impulsiv och planeringsmänniska på samma gång. Kanske skulle börja planera mina impulser så att de kan samspela. Jag är nog också den enda som klarar av att vara en social ensamvarg, även om det faktiskt kan innebära en del problem när den där ensamvargen sätts i socialt utsatta situationer. Då försvinner han gärna in i sig själv istället.

Det mest självklara är det som är svårast att uttrycka. Jag vill inte att det ska bli för sent. Ibland vill jag bara vara någon annan. Tack och förlåt.