Ett möte på ett tåg någonstans i Sverige

Jag tror att det här med att träffa folk på allmänna kommunikationsmedel är lite av min grej. Länge har jag letat efter min grej, nu har jag nog hittat den. Min egna grej. På tåget mellan Nässjö och Stockholm hamnade jag nämligen bredvid "Idol-Danne" (jag veeet, så jäääävla sjuuuukt *lol*). Vi satt och småpratade hela sträckan och det visade sig faktiskt vara en ganska sympatisk reko kis. Någon timme lyckades jag köra på linjen att jag inte visste vem han var, sen kunde han inte längre hålla sig från att berätta. Han berättade små och stora hemligheter om vad som händer när kamerorna är släckta (på eget initiativ), hur det var att gå från att vara en helt vanlig, anonym, butiksarbetande 26-åring till att vara rikskänd idol på bara några veckor och dess för och nackdelar (mest nackdelar faktiskt). Ett visst intresse visades också för vem jag var och vad jag gjorde. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite coolt och att jag är lite töntig som tycker det. En helt vanlig kille som står i rampljuset två timmar i veckan, och det tycker jag är coolt. Det är liksom ingen sensation att det döljer sig en helt vanlig svenne som gillar att prata med folk på tåg bakom "Idol-Danne". Hur som helst så ser jag mig numera som c-kändis och reagerar inte på andra tilltal än "Idol-Dannes kompis". Inom kort kommer jag också att se över min bekantskapskrets. Danne har frågat mig om jag vill ha snus, om jag har en huvudvärkstablett, hållt i min aftonbladet och skakat min hand. Det här kan jag leva på länge. Mitt liv börjar nu. Äntligen en bra fyllehistoria!