Min vän och jag

Jag har en vän bort vid vägen, ungefär där den vänder. Vi fann varandra för ungefär ett år sen. Då stannade han och väntade på mig på samma plats ända tills dess att jag var tillbaka efter min entimmespromenad. Varje gång som jag har vägarna förbi så stannar jag och pratar med honom en stund. Hans tystnad till trots är jag övertygad om att han förstår mig.. Vi tycks ha samma syn på det mesta och vi verkar uppskatta varandras sällskap. Jag vet inte vad han heter. Eller om han ens är en han eller om han egentligen är en hon. Men huvudsaken är att han/hon förstår mig. Ett mjau säger mer än tusen ord.