Inget speciellt men ändå viktigt

Jag har varken haft tid eller anledning att reflektera och tänka så mycket på sistone, vilket mestadels är positivt. Fem timmar som verkligen kröp fram på swebus igår gav mig dock en och annan minut över att filosofera över livets små och stora gåtor (som varför Mona-Lisa ler och varför SJ har valt att börja auktionera ut sina biljetter på internet). På samma buss hamnade jag för övrigt bredvid en mycket trevlig dam i 50-års åldern som berättade hur det var i Uppsala och Jönköping på "sin tid", om bostadspriserna i Stockholm och annat intressant. Hon kallade den här bussen "mjölkbussen". Ja, för den stannar ju överallt. Jag skrattade och låtsades förstå, men var ett frågetecken inuti. Hon försökte dessutom övertala mig om att det verkligen VAR bättre förr, med relativ framgång. Jag gillar nog både förr, nu och sen lika mycket just nu. Sådana här möten kan bara ske på färdmedel av denna typ. Det är dock den enda positiva aspekten på en fem timmar lång busstur.

Idag undrar jag också varför folk är frukstansvärt ilskna när de står i kön på ICA. En äldre herre idag t.ex. som tyckte att vi tog för god tid på oss gav oss en rejäl avhyvling för att han minsann "hade måltider att passa". Jag svarade med tystnad och ett avväpnande leende. Det är nog det bästa svaret på det mesta. Jag har övat länge på det där falska, motsägelsefulla, otrevliga och avväpnande leendet. Äntligen fick jag använda det! Tack arga måltidsgubben.

Just nu gillar jag att rättfärdiga allt jag gör och säger med: "Sån är jag!". Vad kan man göra åt det? Man är sån man är och sån är man

Nu är snökaoset här igen. Jag vet inte riktigt vad som krävs för att vi svenskar ska förstå att det faktiskt kan komma snö i oktober. Snö?! I år igen?! Nej, nu måste vi snart säga ifrån.

På något sätt blir jag lite rädd för mig själv när jag till och med börjar tycka om och se det vackra med hösten