Tillbaka till platsen där allting började

Jag har sprungit barfota på asfalt upphettad av sommarsolen i mina barndomskvarter, där gatorna hade namn efter blommor och bin. Jag har gått gata upp och gata ner och skådat de röda, vita och blåa radhusen med en pojkes klarblå ögon. Jag har suttit under björken på vår trädgård och tittat upp mot den svajande trädtoppen och filosoferat. Jag har varit och ringt på hos kompisar bara för att undra om "Daniel är hemma", om han "vill hitta på något" eller bara "vara". Jag har cyklat den där skogsstigen till bäcken och det där hemliga stället dit jag åkte när jag ville vara för mig själv, vara ledsen eller kanske bara andas lite. Jag har spelat landhockey med vänner och fiender. Jag har somnat i rispuffen framför tvn en fredagkväll och blivit buren till min säng av mina föräldrar. Jag har sprungit hem i ett glädjerus efter sommarlovsavslutningen i kyrkan till bullar och saft och dagar som inte tycktes ha något slut. Jag har känt lukten av grillat på väg hem från idrottsplatsen och sedan ätit en sen middag med familjen i trädgården och njutit av den härliga ljumma sommarkvällen. Jag har drömt om en framtid som fotbollsproffs och vilka klubbar jag skulle passera på vägen dit. Jag har tänkt på folk som jag har glömt. Jag har frågat chans. Jag har skrivit kärleksbrev. Jag har varit på klassfest och druckit monsterdricka i blåa platåskor. Jag har tagit buss nr 15 in till stan helt själv för första gången för att träna innebandy. Jag har samlat ölburkar efter fylleslagen i klubbstugan och tjänat en förmögenhet. Jag har åkt trampebil och tävlat med brorsan om vem som kunde göra flest tricks. Jag har smitit från dagis för att min hemlängtan blev övermäktig. Jag har flyttat till det "nya området" till ett villavillerkullahus med kakelugnar bredvid missionskyrkan. Jag har funderat på vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har saknat vår perserkatt som var med under i stort sett hela min uppväxt, men som inte ville vara med längre när jag skulle fly till annan ort. Ibland måste man tydligen gå vidare. Och ibland går det alldeles för fort.

Jag har varit där och en del av mig är där fortfarande och kommer alltid att vara.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lekeryd