Godmorgon världen

Det var en äcklig känsla som jag vaknade av i morse. Jag visste inte var jag var, vem jag var, vilken dag det var, vad den dagen innebar, vad klockan var, hur man gick, hur man pratade. Man skulle kunna säga att jag för ett par sekunder var nollställd. Förlamad. Någon halvminut efter att jag hade vaknat så vaknade jag. Synd. Jag hade gärna börjat om från noll.

Jag har funderat också. Nämligen på varför många (för man får ju inte generalisera) utlänningar använder den för oss "svenskar" märkliga kombinationen av hälsningsfraser "hallå hej". Jag har även klurat på varför alla läkare alltid (på tal om att inte generalisera) ska titta i/på och känna i/på halsen då man söker sjukvård, varför de pratar med så kallad "fetröst" (lättare att illustrera än att beskriva), och ofta sitter med benen i kors, har händerna i knät, har glasögon på nästippen samtidigt som de försöker ge lugnande besked med rynkad panna med frasen: "Det här är ju ingenting som på något sätt är farligt, men det ger en viss obehagskänsla". Konstigt släkte.

När man jobbar som växeltelefonist får man lära sig att man aldrig har mer rätt än kunden. Man blir utskälld minst en gång om dagen på oklara grunder men tvingas ändå be om ursäkt. Och så tackar man så många gånger att det räcker för ungefär 30 år framöver. Men jag gillar mitt jobb, så länge man ser slutet på det.