Borta i tankar

Nu har nattCalle dödat dagCalle. Igen. MorgonCalle har inte setts till på veckor och kvällsCalle försöker alltjämt övertala nattCalle att han kommer få skit av dagCalle. Men nattCalle har segrat. Jag har förlorat mot mig själv. Imorgon kommer morgonCalle (med sitt friska humör) ge nattCalle en rejäl avhyvling. Det är ändå morgonCalle som senare lämnar över till dagCalle som i sin tur har ett jobb att sköta. Förmodligen kommer kvällsCalle också att få en del av skulden. Med all rätt. Alltings logiska samband.

Jag har tröttnat på snart, detta på tok för vida begrepp. Jag har väntat på snart alldeles för länge. Snart vänder det. Snart gör jag det. Snart händer det. Jag är så trött på att förväntningarna alltid överskuggas av förhoppningarna. Det tär även på en ung man att slitas mellan förväntningar och förhoppningar. Snart orkar jag inte hålla isär begreppen längre. Snart. I den värld där jag vill leva finns det bara nu eller aldrig. Inget då. Inget sen. Inget snart. För mig tar snart alldeles för stor plats. Så mycket planer som aldrig blir av. Alla drömmar. Snart tar jag tag i det. Jag är så oerhört rädd för att vakna upp en dag och inse att snart redan är förbi. Att snart ska vara för sent. Att nu har blivit då. Att morgondagen är här en dag för tidigt. Tänk dig att du vaknar en lördag och inser att det är söndag. Ungefär så. Inget "Mare mare" då inte.

Varför måste jag alltid ha koll på allting? Planera allting. Jag lär mig aldrig att följa mina impulser. De få gånger jag har gjort det har det ändå för det mesta mynnat ut i något positivt i slutändan. Men jag vägrar inse det. Jag vill så gärna vara en äventyrare, men alltid slutar det med att jag väljer tryggheten. Jag är en mästare på att smida planer som jag aldrig skrider till verket med. Men snart ska jag ändra mig. Snart.

När man har tänkt på ett ord eller upprepat det väldigt många gånger så framstår det plötsligt som väldigt konstigt. Snart, snart, snart.