Det finns många känslor som jag är rädd för men det finns en känsla som är värre än de flesta andra. Jag har aldrig haft problem med att vara själv men det finns en slags känsla av ensamhet som man aldrig tycks bli av med. Den mer fysiska ensamheten, att vara själv, kan jag lära mig att stå ut med men den själsliga vägrar jag att vänja mig vid. Det är konstigt att man kan känna sig så ensam trots att man omges av väldigt mycket fina människor med omtanke. Jag önskar att jag visste var det berodde på. Tvåsamhet är inte svaret. Har provat det också. Tvåsamhet och ensamhet är på intet sätt varandras motpoler. Tyvärr.
"Så länge jag kan minnas har jag väntat på ett svar. Ett mönster, någon slags förklaring till sorgen som jag har" - Tomas Andersson-Wij
En annan sak som jag är rädd för är döden. I veckan drabbades Alice Timander. Väldigt tragiskt, givetvis. Vad jag dock inte förstår är hur hon kunde vara så känd bara efter att ha varit sveriges första kvinnliga tandläkare och "premiärlejon". Premiärlejon? Det vill jag bli när jag blir stor.
Jag vill så gärna tro på ödet. Ikväll flyr jag min egen verklighet och in i någon annans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
intressant att du skrev om ungefär det jag skrev om för ett par dagar sen. då kommenterade i alla fall någon min blogg med ett citat;
"det finns ett helvete - att vara ensam. det finns ett himmelrike - att kunna vara det". det va lite fint tycker jag =) ha det bra!!
Skicka en kommentar