Man måste igenom vintern om man vill se sommaren igen

Efter att ha tagit en milslång joggingtur längs strandpromenaden med den bästa av vänner i staden jag älskar att hata, följt upp det med ett svalkande dopp och sedan avrundat med lite vanligt jävla umgänge är det svårt att inte känna en diffus känsla av förälskelse och upprymdhet. Sommaren 09. Jag gillar den.

Vissa platser blir ägda av minnen, sätter djupa spår och är sedan förlorade för alltid. Jag har en grej som går ut på att att aldrig ångra något jag har gjort, men jag ska försöka välja dessa platser med större omsorg framöver. För min egen skull.

Livet är kort. Livet är evigt

Efter att, från en bergshäll någonstans vid Zinkens damm, under några timmars tid sett solen sakta vandra för att så småningom drunkna bakom hustaken någonstans i de norra delarna av vår vackra huvudstad är det svårt att inte känna en diffus känsla av förälskelse och upprymdhet. Här vill jag bo en dag.

Vissa platser blir ägda av minnen, sätter djupa spår och är sedan förlorade för alltid. Synd att man inte kan välja.

Tro, hopp och lite kärlek

Det här, mina vänner, är bland det allra vackraste jag vet.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö!

Tänk att han är/var en ganska nära släkting till mig ändå, den store Järegård.

Det är vackrast när det skymmer

All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden
Över markens hus




Älskade, älskade Uppsala! Hur ska vi någonsin kunna skiljas åt?

Allt är givet människan som lån

När ingen annan ser

Jag älskar tamejfan natten. Inte minst när den är av tropisk karaktär och både doftar och smakar sommar. Man skulle kunna se det som att jag helt enkelt är en nattmänniska, men som det pretentiösa stolpskott jag är född till är det min plikt att tolka in mer än så. Jag vill tro att det är något speciellt mellan mig och tystnaden. Något med stillheten, lugnet och de tomma gatorna. Något med det livlösa. Med tiden för eftertanke. Med kravlösheten. Jag vill tro att det har något att göra med att allt stannar upp, med att tiden liksom stannar för en stund. Att jorden slutar snurra. Det är när känslan av att allting förändras i en rasande fart och att dagar, månader, år försvinner alldeles för fort har infunnit sig som natten gör sig som bäst. För natten känner inga förändringar. Natten har ingen tid. Den har inte heller något stress, eller några måsten. Natten bara är. I natt hade jag kunnat fortsätta gå i all evighet, i alla fall tills natten blivit till dag och allt väckts till liv igen.

Ibland blir jag påmind om hur liten människan är. Jag träffade på en nattvandrande pälsvän på min nattliga promenad och kunde givetvis inte låta bli att stanna till. Med den lenaste och ljusaste av bebisröster: "Kss, kss, kss. Heej! Hej kissen! (paus) Är du ute å spatserar? (paus) Jaa. Hej då". Jag blir nog inte mindre än så.

Ursäkta att mitt språk är lite svårt ibland, men jag måste skriva på CalleManska. Det är bara den jag är. (Hoppas nu att det ironiska budskapet går fram)