Konsten att tycka, tänka och tro (samtidigt)

Så gick ännu en sommar. Det är otäckt att tiden försvinner så fort och det är nog ännu obehagligare att man ens tänker så. Snart byter världen färg och det är dags att göra plats för det nya. Längtan har fått en ny dimension och strävan ett nytt mål. Saknaden är densamma. Det är dags att dra ett streck igen. Det är dags att tala med en ny röst.

Mest av allt hatar jag att stå still, i alla fall känslan av att göra det. Samtidigt är all rörelse (och flykt) en strävan efter att någon gång få stanna upp, om än för en kort sekund, se bakåt och uppleva ett ögonblick av total inre frid. Det är oftast det som finns bakom hörnet som lockar mest, sällan det man har mitt framför fötterna. Jag antar att det är det som kallas drivkraften. Jag antar att det är det jag ska ha min rastlöshet till. Jag måste bara lära mig leva med den först.

När jag var där mitt ibland dem kunde jag inte låta bli att stanna upp för ett kort ögonblick. Tänk att få stå där bland 60 000 helt lika men ändå så olika människor och vara helt i centrum. Folk som lyssnar (mer eller mindre) intresserat och tror på vartenda ord (nåja) man säger. Tänk att i vissa fall kunna nå ända in i själen med endast ordens makt och kanske göra den där lilla skillnaden, det där som skiljer. Min önskan är att hos någon någon gång kunna göra just den där lilla skillnaden.

Ibland vill jag bara kliva ur min roll, bryta tystnaden och chockera, Skrika, vifta, synas, märkas, höras och kännas. Men tills dess att jag vågar behåller jag min gamla roll. Det är ändå den jag kan bäst och där jag trivs som bäst. Man är aldrig mer än det man gör. Till sist blir man sina val och sina handlingar. Kanske blir man även de val man aldrig gör, de beslut man aldrig fattar och det man aldrig vågar.

Vissa människor tappar helt distinktionen mellan sanning och lögn. De blir så bra på att ljuga att de till sist tror på sig själva. Det är sant. Och dumt.