Vad man kan nå för slutsatser på fyra timmars sömn, lite whiskey och 23 år av visdom inbäddat i något slags avsked

Nu har jag slagits med mig själv igen, och idag ser jag de blåmärken som jag inte märkte av igår. Jag har dessutom slitits och dragits fram och tillbaka mellan två jag. Ni vet hur det är, den ena jag säger "go for it" och den andra säger "skärp dig för fan". Den ena säger "pass på", den andra säger tvärt "nej!". Ibland är jag glad över att den där impulsiva CalleMannen vinner och ibland är det den kloka (tror han själv i alla fall) CalleMannen som faktiskt har rätt. Inatt fick de båda dela på poängen och vinna båda två, med konsekvenser därefter. På gott ont. Som alltid. Ibland blir jag dock innerligt trött på att ta förnuftiga beslut och vara klok.

Det är med förväntans- och förhoppningsfulla blå ögon som jag tänkte ge mig ut i den stora vida världen och uppleva en annan verklighet. Andras verklighet helt enkelt. Kanske kommer min färd göra mig lite mindre blåögd, kanske inte. Hur som helst så är det här något jag måste göra. Det är vad våra vänner i öst skulle kalla "a once in a lifetime opportunity". Jag gillar det liv jag lever här hemma i tryggheten, samtidigt som jag kan det till punkt och prickar. Mitt kloka jag säger ofta till mig: "det här finns alltid kvar och hit kan du alltid återvända". Och jag lyssnar ivrigt på honom varje gång. Det här med att överge tryggheten för destination okänd är ju heller ingenting som jag inte gjort förut.

Jag vet inte när jag ska börja inse att det faktiskt bär av snart. Folk frågar om resfeber och om jag är nervös, men jag har inget svar. Mitt vanligaste svar på hur det känns är konstigt. Fast bra konstigt.

Ni som ska veta vet var och hur ni följer min framfart i fortsättningen

Nyfunnen, vunnen och vuxen kärlek

Jag vet inte när, varför, eller hur det hände men plötsligt har söndagen blivit en av mina bästa vänner. Så oerhört vackra, meningslösa och meningsfulla. Kanske är det just meningslösheten jag föll för. Eller kanske är det kravlösheten. Möjligen är det utrymmet att andas och tiden till eftertanke. En sak är i alla fall säker: Just nu är söndagar den vackraste av dagar! Mare mare.

Jag har haft tre av de bästa åren i mitt liv här i mitt Uppsala. För det är verkligen så det känns, det är MITT Uppsala. Mitt hem. Mitt kära Uppsala. Allt planlöst kringvandrande och irrande på tomma gator och gränder den senaste tiden har fått mig att inse något. Något stort. Som min käre vän Sofie (så var det kvitterat på bloggreferensfronten!) brukar säga: Nu vågar jag erkänna det, jag är förälskad i Uppsala!

Mitt sätt att visa kärlek är tydligen att fly ifrån det. Närhet genom distans liksom. Eller så är det bara feghet och rädsla.

Tack och förlåt

Storhet, litenhet, sanningar och lögner

Vi är konstiga. Vi söker ihärdigt i det stora efter svar, trots att vi alltid tycks finna det i det lilla. Vi tycks, i vår iver att finna någon slags mening, glömma att inom det lilla ryms faktiskt också det stora.

Kanske är det så att allt är förutbestämt. Eller så är vi bara väldigt duktiga på att anpassa oss, finna oss i situationer och göra det bästa utav allt. Kanske drar vi vita lögner för oss själva för att förstå och skydda, eller ägnar oss åt självbevarelse? Ibland låter jag mig tro att allting hänger ihop och att allting sker av en orsak. Det blir liksom lite enklare då.

Vissa sanningar är verkligen ständigt bestående

Det finns stigar du trampat
som aldrig försvann
fastän snön la sitt täcke
fastän skogarna brann
Du hörde ett rop
det är därför du går
genom en dimbank av minnen
genom tjugo långa år

Skogarna tiger
men de glömmer ingenting
Sen ditt första simtag
har de slutit en ring
runt glädjen och skräcken
runt verkligheten och dröm
Du ser huset på håll
och allting svajar en sekund

Det tänds ett ljus i fönstret
när du kommer i allén
Lille grabben han är vaken
trots att timmen är sen
Och alla somrar de far
som en rysning genom dig
Det är härifrån du kom
det här är sanningen om dig

Nu ser du honom klart
och du ropar hans namn
Och han springer emot dig
hoppar upp i din famn
Ta och lyft honom så högt
att han ser världen bortom byn
Säg att livet bara börjat
ta det svarta ur hans syn

Tomas Andersson-Wij - Sanningen om dig

Hur man upplever flera dagar på bara några timmar

Det har varit en hektisk natt. Jag har hunnit med att sätta dit en pedofil, bli jagad och biten av pittbullterriers, uppleva två skottlossningar i New York, sitta på gröna kullar på Irland och klappa får samt att bli förälskad både en och två gånger. Idag är det skönt att vara tillbaka igen.

Snäll, snål och kanske lite dum

Ni vet hur det är. Man står där, helt ogenerad, med två produkter av olika märken i varje hand och tänker: "ja, den är ju faktiskt tre kronor billigare. Och SÅ stor skillnad på smak kan det väl inte vara? Det är väl bara etiketten som skiljer? ICAs EGNA märke är det också. Jag tar den istället!". Och så skäms man lite samtidigt som man myser och ler lite inombords för att man sparat värdefulla kronor. Värdefulla kronor som lätt istället kan läggas på till exempel sex stycken bugg (tänk att man faktiskt en gång mätte pengar i bugg. Eller jenka). Eller så kan man gå hem, lägga pengarna i semesterkassan, tycka att man gjort ett riktigt kap och somna gott. Nöjd, belåten och tre kronor rikare. Ibland är människan en mycket löjlig men ack så enkel varelse.

Jag kom på mig själv med att trycka in den där gröna knappen på SJs biljettautomat häromdagen. En enkel knapptryckning och vips så kostar biljetten 59 kr istället för 62 kr. Kanske är det för att rabatten finns och är så liten som man måste utnyttja den? En slags hämndaktion liksom. Eftersom SJ är så snåla så ska de fan inte få någon gratis, typ. Hur som helst så var det lite smått otäckt att se sig själv ovanifrån trycka på den där gröna knappen. Jag kunde inte låta bli att viska till mig själv: "Vad håller du på med, din dumsnåla jävel?" Men jag är ju faktiskt vuxen nu(nåja), då får man göra sånt. Det värsta är väl att graden av dumsnålhet ökar i takt med åldern. En vacker dag kanske de där sparade kronorna gör min dag.

Den eviga resan

Vi kör minst 50 km/h för fort på den långa raksträckan. Allt vi passerar blinkar bara till i ögonvrån, sedan är det passè och förbi. Innan vi ens hinner tänka på vad vi sett passerar vi nästa milstolpe. Vi gömmer det någonstans långt bak i minnet, i något fack där vi sällan letar, och kör vidare. Ständigt är vi på väg framåt. På väg mot det som kommer sen. Framåt! Skynda dig! Annars kanske du inte hinner fram i tid. Annars kanske du tvingas stanna upp och fundera över var du egentligen befinner dig. Det finns absolut ingen tid att stanna eller återvända om du skulle råka tappa dig själv någonstans på vägen. Skynda dig! Det kan inte vara långt kvar nu. För att underlätta sopar vi undan spåren bakom oss. Vi raserar det och räknar bara det avstånd som är kvar, aldrig avståndet från där vi började. Där borta, runt krönet, väntar det. Och väl där? Ja, väl där väntar nya mål.

Ständigt denna väntan och dessa förberedelser för något annat. Något som vi oftast inte ens vet vad det är.

I magiska stunder gör jag en hållplats för tiden. En plats dit jag kan återvända när jag vill. En förevigad plats dit jag kan ta mig när framåt är min fiende, när jag faller handlöst och när bakåt är min räddning. Det är mitt sätt.

Tack och förlåt

Tack vare att chansen finns på grund av risken

Det finns gåtor som inte har något givet svar. Där det finns flera alternativa förklaringar, men inget givet svar. Längessen var det jag tänkte på den nu, men bermudatriangeln är onekligen ett ganska intressant naturfenomen. Själv tror jag stenhårt på teorin om att det är utomjordingarnas tillhåll. Bermudatriangeln, dinosaurier, poliser, var rymden slutar och lagen om alltings jävlighet. Tänk vad lätt man fängslades av saker när man var liten. Det var innan det blev allvar av vardagsgrubblerierna det.

Nu har jag stört mig igen och jag måste bara få reagera. Folk är så pinsamt dåliga på att skilja på risk och chans. Chans är så klart något som ska användas i positiv mening, medans risk är något man använder då man inte vill att något ska hända. Att man sedan kan utsätta sig för risker genom att chansa är annan historia. Det är också att man inte får några chanser om man inte riskerar något. "På grund av" och "tack vare" är ett annat likartat problem och två fraser som folk ofta använder utan att tänka på sammanhanget. Jag har tyvärr inga konkreta exempel just nu, men jag hör och ser det dagligen. Skärpning, folk och fän!

Okej. Har man inga egna fel att rätta, så får man väl rätta andras?