Nu har jag slagits med mig själv igen, och idag ser jag de blåmärken som jag inte märkte av igår. Jag har dessutom slitits och dragits fram och tillbaka mellan två jag. Ni vet hur det är, den ena jag säger "go for it" och den andra säger "skärp dig för fan". Den ena säger "pass på", den andra säger tvärt "nej!". Ibland är jag glad över att den där impulsiva CalleMannen vinner och ibland är det den kloka (tror han själv i alla fall) CalleMannen som faktiskt har rätt. Inatt fick de båda dela på poängen och vinna båda två, med konsekvenser därefter. På gott ont. Som alltid. Ibland blir jag dock innerligt trött på att ta förnuftiga beslut och vara klok.
Det är med förväntans- och förhoppningsfulla blå ögon som jag tänkte ge mig ut i den stora vida världen och uppleva en annan verklighet. Andras verklighet helt enkelt. Kanske kommer min färd göra mig lite mindre blåögd, kanske inte. Hur som helst så är det här något jag måste göra. Det är vad våra vänner i öst skulle kalla "a once in a lifetime opportunity". Jag gillar det liv jag lever här hemma i tryggheten, samtidigt som jag kan det till punkt och prickar. Mitt kloka jag säger ofta till mig: "det här finns alltid kvar och hit kan du alltid återvända". Och jag lyssnar ivrigt på honom varje gång. Det här med att överge tryggheten för destination okänd är ju heller ingenting som jag inte gjort förut.
Jag vet inte när jag ska börja inse att det faktiskt bär av snart. Folk frågar om resfeber och om jag är nervös, men jag har inget svar. Mitt vanligaste svar på hur det känns är konstigt. Fast bra konstigt.
Ni som ska veta vet var och hur ni följer min framfart i fortsättningen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar