Jag vet inte när, varför, eller hur det hände men plötsligt har söndagen blivit en av mina bästa vänner. Så oerhört vackra, meningslösa och meningsfulla. Kanske är det just meningslösheten jag föll för. Eller kanske är det kravlösheten. Möjligen är det utrymmet att andas och tiden till eftertanke. En sak är i alla fall säker: Just nu är söndagar den vackraste av dagar! Mare mare.
Jag har haft tre av de bästa åren i mitt liv här i mitt Uppsala. För det är verkligen så det känns, det är MITT Uppsala. Mitt hem. Mitt kära Uppsala. Allt planlöst kringvandrande och irrande på tomma gator och gränder den senaste tiden har fått mig att inse något. Något stort. Som min käre vän Sofie (så var det kvitterat på bloggreferensfronten!) brukar säga: Nu vågar jag erkänna det, jag är förälskad i Uppsala!
Mitt sätt att visa kärlek är tydligen att fly ifrån det. Närhet genom distans liksom. Eller så är det bara feghet och rädsla.
Tack och förlåt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar