Min vän och jag

Jag har en vän bort vid vägen, ungefär där den vänder. Vi fann varandra för ungefär ett år sen. Då stannade han och väntade på mig på samma plats ända tills dess att jag var tillbaka efter min entimmespromenad. Varje gång som jag har vägarna förbi så stannar jag och pratar med honom en stund. Hans tystnad till trots är jag övertygad om att han förstår mig.. Vi tycks ha samma syn på det mesta och vi verkar uppskatta varandras sällskap. Jag vet inte vad han heter. Eller om han ens är en han eller om han egentligen är en hon. Men huvudsaken är att han/hon förstår mig. Ett mjau säger mer än tusen ord.

Tillbaka till platsen där allting började

Jag har sprungit barfota på asfalt upphettad av sommarsolen i mina barndomskvarter, där gatorna hade namn efter blommor och bin. Jag har gått gata upp och gata ner och skådat de röda, vita och blåa radhusen med en pojkes klarblå ögon. Jag har suttit under björken på vår trädgård och tittat upp mot den svajande trädtoppen och filosoferat. Jag har varit och ringt på hos kompisar bara för att undra om "Daniel är hemma", om han "vill hitta på något" eller bara "vara". Jag har cyklat den där skogsstigen till bäcken och det där hemliga stället dit jag åkte när jag ville vara för mig själv, vara ledsen eller kanske bara andas lite. Jag har spelat landhockey med vänner och fiender. Jag har somnat i rispuffen framför tvn en fredagkväll och blivit buren till min säng av mina föräldrar. Jag har sprungit hem i ett glädjerus efter sommarlovsavslutningen i kyrkan till bullar och saft och dagar som inte tycktes ha något slut. Jag har känt lukten av grillat på väg hem från idrottsplatsen och sedan ätit en sen middag med familjen i trädgården och njutit av den härliga ljumma sommarkvällen. Jag har drömt om en framtid som fotbollsproffs och vilka klubbar jag skulle passera på vägen dit. Jag har tänkt på folk som jag har glömt. Jag har frågat chans. Jag har skrivit kärleksbrev. Jag har varit på klassfest och druckit monsterdricka i blåa platåskor. Jag har tagit buss nr 15 in till stan helt själv för första gången för att träna innebandy. Jag har samlat ölburkar efter fylleslagen i klubbstugan och tjänat en förmögenhet. Jag har åkt trampebil och tävlat med brorsan om vem som kunde göra flest tricks. Jag har smitit från dagis för att min hemlängtan blev övermäktig. Jag har flyttat till det "nya området" till ett villavillerkullahus med kakelugnar bredvid missionskyrkan. Jag har funderat på vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har saknat vår perserkatt som var med under i stort sett hela min uppväxt, men som inte ville vara med längre när jag skulle fly till annan ort. Ibland måste man tydligen gå vidare. Och ibland går det alldeles för fort.

Jag har varit där och en del av mig är där fortfarande och kommer alltid att vara.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lekeryd

Se mig! Hör mig!

Jag drog med dig i mitt fall
Sen gled jag bara undan
Förlåt, förlåt för allt
För min förbannade kluvna tunga

Jag har ett foto någonstans
Där vi är drottningar och kungar
Det ligger bilder överallt
Där gamla ansikten är unga
Och jag har letat som du sagt
Efter känslor som är försvunna

Och det har varit en lång lång natt
Men jag är glad att mina tårar
Är behärskade och lugna

(Kent - Ensammast i Sverige)

Jag är jag nu. Vem är du? Tack och förlåt.

Små åttabenta ting i den stora vida världen

Efter att jag än en gång låtit mig provoceras av Tomas Ledins texter beslutade jag att ta ett långt och stärkande bad för att lugna ned mig. Då jag sjunkit ned i det ljumma vattnet såg jag en spindel hängandes och spanandes från sin nyspunna väv. Den bara hängde och dinglade där, si så där 1 dm nedanför taknivån, och såg ut över det vackra kaklade landskapet. Och inte minst över den smärtsamt vackra manskroppen. Det är liksom allt den kräver, att få hänga där och bara vara. Jag undrade så hur den såg på världen. Tänk er vad ofantligt stort ett rum på 6-7 kvm måste vara för den lilla lilla spindeln. Snart tröttnade den på sin vy och flyttade sig en halvmeter åt sidan för att spinna en ny väv och se den kaklade världen ur nya perspektiv. Så håller den på. Dag ut och dag in. Det ska jag tänka på nästa gång mitt liv känns meningslöst.

Ps. Den gillade inte att bli fotad. Första strategin var att spela död. När det inte funkade gjorde den istället ett försök att attackera kameran. Jag avskyr spindlar. Ds

Ni kanske förstår hur intetsägande och händelsefattig min söndag har varit så här långt. Men jag gillar den just idag. Den ligger trots allt bra där den ligger, mellan lördagen och måndagen.

Idioten

Jag ville skriva några rader som verkligen sa något viktigt. Det här är vad jag hittade:

1.
Spring
Spring
Spring
Spring
Spring
Spring.
Släpp hästarna fria!
Öoouuu öoooouuuu!

2.
Jag smekte dig på brösten
Solen gick upp
och naturligtvis kom jag för sent till mitt jobb

3.
Man måste gilla läget
Gilla la la la läget

Och vissa menar på fullaste allvar att en svensk sommar inte är en svensk sommar utan Tomas Ledin. Ni är värda så mycket mer.

En simpel uppmaning

Stopp! Stanna tiden. Se dig själv i ögonen. Se dig om. Runtomkring dig. Tänk efter. Ta dig tid för eftertanke. Vem är du? Var är du? Vart är du på väg? Vad står du för? Hur mår du? Folk i din omgivning? Trösta de som behöver. Se de som vill bli sedda. Lyssna på de som vill bli hörda. Bry dig. Prata med de som lyssnar. Sök tröst hos de som bryr dig. Här kan du hitta svaren. För helvete.


Min släkt är full av hjältar
Decennier av slit
Brustna hjärtan, trötta leder
Deras stolthet bar mig hit

Jag har sprungit i ett liv nu
Jag sprang för att stå till
I jakt på ett mirakel
När det fanns precis intill
Nu är jag vaken, jag är fri

(Kent - Elite)

Jag har funderat på att sätta mig själv i brand, eftersom jag tröttnat på att någon annan ska göra det. Men om jag börjar brinna, har jag då tappat glöden? Det vill jag inte. Brinna men ha glöden kvar, är det möjligt?

Du, diffusa längtan

SALIGA VÄNTAN

Saliga väntan
på dig som skall komma,
när i din själ
den kärlek kan blomma
som med din eld förtärer mig,
Saliga väntan
på dig, på dig.

Himmelen vidgas,
på jorden är stilla.
Djupt i min själ
är det stilla, stilla.
Bara den eld som förtärer mig
stiger ur djupen att söka dig.

Och du skall komma,
de heta bränder
bliva till blommor
i dina händer,
till en ovansklig vår hos mig,
då du skall viska:
- Jag älskar dig.


Jag kunde bara inte låta bli att synliggöra Pär Lagerkvists ljusare sidor. För att han kan linda in en känsla i väldigt fina ord. Typ.

Ett möte på ett tåg någonstans i Sverige

Jag tror att det här med att träffa folk på allmänna kommunikationsmedel är lite av min grej. Länge har jag letat efter min grej, nu har jag nog hittat den. Min egna grej. På tåget mellan Nässjö och Stockholm hamnade jag nämligen bredvid "Idol-Danne" (jag veeet, så jäääävla sjuuuukt *lol*). Vi satt och småpratade hela sträckan och det visade sig faktiskt vara en ganska sympatisk reko kis. Någon timme lyckades jag köra på linjen att jag inte visste vem han var, sen kunde han inte längre hålla sig från att berätta. Han berättade små och stora hemligheter om vad som händer när kamerorna är släckta (på eget initiativ), hur det var att gå från att vara en helt vanlig, anonym, butiksarbetande 26-åring till att vara rikskänd idol på bara några veckor och dess för och nackdelar (mest nackdelar faktiskt). Ett visst intresse visades också för vem jag var och vad jag gjorde. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite coolt och att jag är lite töntig som tycker det. En helt vanlig kille som står i rampljuset två timmar i veckan, och det tycker jag är coolt. Det är liksom ingen sensation att det döljer sig en helt vanlig svenne som gillar att prata med folk på tåg bakom "Idol-Danne". Hur som helst så ser jag mig numera som c-kändis och reagerar inte på andra tilltal än "Idol-Dannes kompis". Inom kort kommer jag också att se över min bekantskapskrets. Danne har frågat mig om jag vill ha snus, om jag har en huvudvärkstablett, hållt i min aftonbladet och skakat min hand. Det här kan jag leva på länge. Mitt liv börjar nu. Äntligen en bra fyllehistoria!

Inget speciellt men ändå viktigt

Jag har varken haft tid eller anledning att reflektera och tänka så mycket på sistone, vilket mestadels är positivt. Fem timmar som verkligen kröp fram på swebus igår gav mig dock en och annan minut över att filosofera över livets små och stora gåtor (som varför Mona-Lisa ler och varför SJ har valt att börja auktionera ut sina biljetter på internet). På samma buss hamnade jag för övrigt bredvid en mycket trevlig dam i 50-års åldern som berättade hur det var i Uppsala och Jönköping på "sin tid", om bostadspriserna i Stockholm och annat intressant. Hon kallade den här bussen "mjölkbussen". Ja, för den stannar ju överallt. Jag skrattade och låtsades förstå, men var ett frågetecken inuti. Hon försökte dessutom övertala mig om att det verkligen VAR bättre förr, med relativ framgång. Jag gillar nog både förr, nu och sen lika mycket just nu. Sådana här möten kan bara ske på färdmedel av denna typ. Det är dock den enda positiva aspekten på en fem timmar lång busstur.

Idag undrar jag också varför folk är frukstansvärt ilskna när de står i kön på ICA. En äldre herre idag t.ex. som tyckte att vi tog för god tid på oss gav oss en rejäl avhyvling för att han minsann "hade måltider att passa". Jag svarade med tystnad och ett avväpnande leende. Det är nog det bästa svaret på det mesta. Jag har övat länge på det där falska, motsägelsefulla, otrevliga och avväpnande leendet. Äntligen fick jag använda det! Tack arga måltidsgubben.

Just nu gillar jag att rättfärdiga allt jag gör och säger med: "Sån är jag!". Vad kan man göra åt det? Man är sån man är och sån är man

Nu är snökaoset här igen. Jag vet inte riktigt vad som krävs för att vi svenskar ska förstå att det faktiskt kan komma snö i oktober. Snö?! I år igen?! Nej, nu måste vi snart säga ifrån.

På något sätt blir jag lite rädd för mig själv när jag till och med börjar tycka om och se det vackra med hösten