Godmorgon världen

Det var en äcklig känsla som jag vaknade av i morse. Jag visste inte var jag var, vem jag var, vilken dag det var, vad den dagen innebar, vad klockan var, hur man gick, hur man pratade. Man skulle kunna säga att jag för ett par sekunder var nollställd. Förlamad. Någon halvminut efter att jag hade vaknat så vaknade jag. Synd. Jag hade gärna börjat om från noll.

Jag har funderat också. Nämligen på varför många (för man får ju inte generalisera) utlänningar använder den för oss "svenskar" märkliga kombinationen av hälsningsfraser "hallå hej". Jag har även klurat på varför alla läkare alltid (på tal om att inte generalisera) ska titta i/på och känna i/på halsen då man söker sjukvård, varför de pratar med så kallad "fetröst" (lättare att illustrera än att beskriva), och ofta sitter med benen i kors, har händerna i knät, har glasögon på nästippen samtidigt som de försöker ge lugnande besked med rynkad panna med frasen: "Det här är ju ingenting som på något sätt är farligt, men det ger en viss obehagskänsla". Konstigt släkte.

När man jobbar som växeltelefonist får man lära sig att man aldrig har mer rätt än kunden. Man blir utskälld minst en gång om dagen på oklara grunder men tvingas ändå be om ursäkt. Och så tackar man så många gånger att det räcker för ungefär 30 år framöver. Men jag gillar mitt jobb, så länge man ser slutet på det.

Borta i tankar

Nu har nattCalle dödat dagCalle. Igen. MorgonCalle har inte setts till på veckor och kvällsCalle försöker alltjämt övertala nattCalle att han kommer få skit av dagCalle. Men nattCalle har segrat. Jag har förlorat mot mig själv. Imorgon kommer morgonCalle (med sitt friska humör) ge nattCalle en rejäl avhyvling. Det är ändå morgonCalle som senare lämnar över till dagCalle som i sin tur har ett jobb att sköta. Förmodligen kommer kvällsCalle också att få en del av skulden. Med all rätt. Alltings logiska samband.

Jag har tröttnat på snart, detta på tok för vida begrepp. Jag har väntat på snart alldeles för länge. Snart vänder det. Snart gör jag det. Snart händer det. Jag är så trött på att förväntningarna alltid överskuggas av förhoppningarna. Det tär även på en ung man att slitas mellan förväntningar och förhoppningar. Snart orkar jag inte hålla isär begreppen längre. Snart. I den värld där jag vill leva finns det bara nu eller aldrig. Inget då. Inget sen. Inget snart. För mig tar snart alldeles för stor plats. Så mycket planer som aldrig blir av. Alla drömmar. Snart tar jag tag i det. Jag är så oerhört rädd för att vakna upp en dag och inse att snart redan är förbi. Att snart ska vara för sent. Att nu har blivit då. Att morgondagen är här en dag för tidigt. Tänk dig att du vaknar en lördag och inser att det är söndag. Ungefär så. Inget "Mare mare" då inte.

Varför måste jag alltid ha koll på allting? Planera allting. Jag lär mig aldrig att följa mina impulser. De få gånger jag har gjort det har det ändå för det mesta mynnat ut i något positivt i slutändan. Men jag vägrar inse det. Jag vill så gärna vara en äventyrare, men alltid slutar det med att jag väljer tryggheten. Jag är en mästare på att smida planer som jag aldrig skrider till verket med. Men snart ska jag ändra mig. Snart.

När man har tänkt på ett ord eller upprepat det väldigt många gånger så framstår det plötsligt som väldigt konstigt. Snart, snart, snart.

Hur jag blev jag genom, med och utan dig

I natt har jag mycket tid över till tankar och reflektioner. Förmodligen lite för mycket. Mest av allt funderar jag över hur allting förändras. Hur allting har förändrats och hur allting kommer att förändras. Ibland förändras det till det sämre ibland, och ibland till det bättre. Ibland tror man att det är till det sämre men det visar sig sedan, då det gått en tid, vara till det bättre. Vissa förändringar väljer du att göra själv. Andra har du inte kontroll över. Personer, materiella ting, känslor som du tror är ditt allt och som du inte tror du kan vara utan kan försvinna utan förvarning. Du upplever en stor saknad och kan inte, vill inte vänja dig vid ett liv utan dessa ting. Även om du vill så går det inte. Även om du vill så kan du inte gå vidare. För det är så lätt hänt att man ser bakåt istället för framåt. Man vet vad man hade men inte vad man får. Man vet vad man har men inte vad man får. Man vet inte vad man har förräns du tvingas klara dig utan det.

När det sedan gått en tid kan du se tillbaka på det du nu är utan. Du kan tänka tillbaka på känslan av att du aldrig skulle vänja dig vid denna förändring. Hur du inte kunde se det som kommer efter utan bara det som var före.

Men du har gått vidare nu. Du tog lärdom av det som var, kanske tänker tillbaka på det ibland och tillåter dig att sakna det, men låter det aldrig påverka ditt nutida jag. Inte i negativ riktning. Ingen mening att se bakåt bara framåt nu. Aldrig bakåt igen, bara framåt. Du känner dig stark. Du har vunnit mot dig själv. Du har accepterat förändringen. Eller vant dig. Eller lärt dig att stå ut. Nästa gång när allt känns hopplöst, när något förändras radikalt och du inte kan se framåt så tänker du tillbaka på dina tidigare segrar..

"Du kan kämpa ett helt liv utan att vinna en enda seger. De blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen" Tomas Andersson-Wij

Utanför fönstret ser jag den nya dagen gry. Nya förutsättningar. Bryt upp! Vårt äventyr är visst oändligt. Ibland stannar jag upp, ser mig om, och undrar varför jag är här.

Vi är värda så mycket mer

Det finns många känslor som jag är rädd för men det finns en känsla som är värre än de flesta andra. Jag har aldrig haft problem med att vara själv men det finns en slags känsla av ensamhet som man aldrig tycks bli av med. Den mer fysiska ensamheten, att vara själv, kan jag lära mig att stå ut med men den själsliga vägrar jag att vänja mig vid. Det är konstigt att man kan känna sig så ensam trots att man omges av väldigt mycket fina människor med omtanke. Jag önskar att jag visste var det berodde på. Tvåsamhet är inte svaret. Har provat det också. Tvåsamhet och ensamhet är på intet sätt varandras motpoler. Tyvärr.
"Så länge jag kan minnas har jag väntat på ett svar. Ett mönster, någon slags förklaring till sorgen som jag har" - Tomas Andersson-Wij

En annan sak som jag är rädd för är döden. I veckan drabbades Alice Timander. Väldigt tragiskt, givetvis. Vad jag dock inte förstår är hur hon kunde vara så känd bara efter att ha varit sveriges första kvinnliga tandläkare och "premiärlejon". Premiärlejon? Det vill jag bli när jag blir stor.

Jag vill så gärna tro på ödet. Ikväll flyr jag min egen verklighet och in i någon annans.