Jag minns det som igår. Isen var flera decimeter tjock på vättern och snöfallet bildade en ogenomtränglig dimma på trottoaren där jag planlöst irrade omkring. Luften var kall men klar och solen stod högt över taken. Jag gick igenom förändringarnas tid och hela mitt liv hade vänts både upp och ner och ut och in på bara några dagar. Det var då jag fann dig. Ingen av oss kan väl påstå att det var någon kärlek vid första ögonkastet, men jag antar att vi behövde varandra av andra skäl. Du var ensam och övergiven och jag behövde en axel att luta mig mot och en trygg punkt i tillvaron. Jag tog dig i mina armar och kände redan då att vi skulle bli oskiljaktiga. "Visst, jag känner ingen kärlek just nu men jag kan nog lära mig att älska dig med tiden" minns jag att jag tänkte. Och jag fick rätt. Det gick snabbare än förväntat att förälska sig i dig och snart hade du skapat ett alldeles eget litet rum i mitt tidigare så tomma och bottenfrusna hjärta. Vi tillbringade dagar, nätter, kvällar, helger, ja allt tillsammans. När du låg i mitt knä kände jag din värme. För första gången kände jag mig hel och ville bara stanna tiden. Inom mig bad jag en bön om att vi aldrig skulle skiljas åt. Du var min, bara min.
Men tider förändras och allt har ett slut. Ibland är slutet närmre än man tror och förändringen väntar precis runt hörnet. Jag förvånas över hur något så levande plötsligt kan vara så dött. Helt utan förvarning och på bara ett par minuter var du lika långt ifrån mig som du nyss var nära mig. Jag tänker på alla ljusa stunder vi haft ihop och all glädje vi har upplevt. Alla skratt. Alla sena nätter när du är den enda som har orkat lyssna på mig. Jag minns också alla svåra stunder. Alla tårar. All tid utan varandra. All tid av saknad. Alla gräl. Allt som inte längre finns och som jag har upplevt för sista gången. Jag kommer nog aldrig minnas de sista orden till dig, och heller aldrig förlåta mig själv för att jag lämnade dig ensam den där eftermiddagen.
Visst. Jag har en ny nu och vi kommer få det bra ihop, men det blir aldrig som mellan oss. Du var den första och det kan ingen ändra på. Den första kärleken är den största kärleken sägs det, och jag är beredd att hålla med. Vila nu min kära vän, så ses vi nog en vacker dag. För mig är du alltid levande, min kära HP Compaq Notebook nx9020.
2 kommentarer:
Sorgligt värre...dock lite snålt av dig att inte bifoga ett kort på just din HP. Både du och jag vet ju att den ena inte är den andra lik, även om de ser identiska ut på ytan.
Tack för visad förståelse i denna svåra stund. Hade gärna lagt upp en bild på min älskade om jag hade haft någon dator att överföra bilderna på...fy fan!
Skicka en kommentar