Lördagen den 24:e november är en fantastiskt vacker vinterdag. Marken är både vit och grön på samma gång och solen har trängt sig upp över hustaken, in genom mina gardiner, in i min enkla boning, och fram till mitt skrivbord. Bra gjort. En vacker novemberdag? Det borde väl nästan falla på sin egen orimlighet? Smolk i bägaren också att den så fruktade blixthalkan tydligen slog till på flera ställen i natt. I natt slogs dessutom drömmarna sönder för min "främlingpåtåg-vän". Det har varit en omtumlande vecka som har gått i 120. Min hjärna har nästan blivit överhettad och jag har nog känt de flesta känslor man kan känna. Besvikelse, hopp, uppgivenhet, upprymdhet, nyfikenhet, glädje, osäkerhet, hopp igen, säkerhet etc etc. Idag är det tid för eftertanke och jag sammanfattar dem. Allihop. Jorå, så att e.
På några dagar har jag fått uppleva hur stora delar av mitt liv de närmsta 40 åren (med början om 2-2,5 år) kommer att se ut. Fascinerande och spännande.
Här, nu, då och sen är ganska samtidigt just nu. Det känns rätt så gött faktiskt.
Jag vill fånga den här dagen men börjar inse att den är ganska svårfångad. Jag kommer nog fastna med tankarna om vad mycket man skulle kunna göra av den där dagen istället. Jag är faktiskt ganska duktig på det där. Att göra upp planer som jag sedan aldrig förverkligar. Bygger upp bara för att rasera liksom. Men det gör inget. Allt byggande borde väl rent logiskt göra att man någon gång når toppen. För man behöver ju inte riva allt. Inte varje gång i alla fall.
November har varit den bästa sämsta månaden på året på väldigt länge. För att vara den värsta tiden på året är den ganska bra. Det är faktiskt ganska lätt att leva nu.
Undrar om min vän vid slutet av vägen är ute idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar