När bakåt leder framåt

Det är märkligt hur lite det kan krävas för att man ska minnas något väldigt stort. En doft. En tanke man inte tänkt på länge. En känsla. Vad som helst. En resa tillbaka i tiden. Helt plötsligt är man där. På samma plats där man var för tio eller femton år sen. Kanske tjugo. Man känner samma sak som då, tänker samma tankar, är samma jag. Det spelar ingen roll hur mycket du har förträngt och förnekat, plötsligt är du bara där. I dessa stunder blir jag påmind om hur mycket jag har förändrats sedan dess utan att förändras alls. Hur allting runt omkring mig har förändrats men hur jag ändå på något sätt är den jag alltid har varit. Vissa saker är verkligen inte utbytbara. Tack för det. Personligen reser jag helst genom musiken och drömmen.

Det bästa med att åka bort är känslan av att sedan komma hem sägs det. Det låter så bra att jag gärna vill hålla med. Fan vad jag önskar att jag hittade hem. Jävla rotlöshetsensamhet.