Återvändsgränd

Fast man har lärt sig varför man mår på ett visst sätt eller reagerar på ett visst sätt i en given situation så kan man vara helt oförmågen att ändra på det, oavsett hur gärna man vill. Slav under sig själv på något märkligt sätt. Man fastnar i något slags beteendemönster och gör, tänker och säger saker helt utan eftertanke. Allt går på rutin. Den givna frågan är vad som krävs? Man lär tydligen inte av alla sina misstag. Men en dag kanske man växer. Växer till något som är större än en själv. Det är säkert bättre än känslan av att ha vuxit förbi sig själv.

Själv och ensam. Ensam i ensamheten med ensamheten, min fiende och vän, skapandes sitt eget helvete. Som egentligen inte finns. Och lösningen är så enkel. Eller åtminstone kunde varit. Jag har den. Eller vill ha den. Eller trodde att jag hade den. Du också. Det är nog svårare än så.

Ta det aldrig på allvar. Behovet kommer i första hand. Försök inte ens förstå. Det är svårare än så.

Tack. Förlåt.