Konsten att nå ut, fram och in

Jag har alltid haft svårt att förstå mig på folk som påstår att de "inte gillar musik" eller "inte är så intresserade av musik". Efter vad jag har varit med i afton framstår det som helt ofattbart. För att kunna lämna kvällens spelning med Bo Kaspers och säga att man är oberörd måste man ha en känslomässig störning. Det är inte ofta man är lyrisk över saker och ting, men ikväll vill jag påstå att ordet kan användas i sin rätta bemärkelse.

Från den första stund när Bo Sundström ikväll öppnade sin mun och lät sin ljuva stämma eka över Mariaberget och sedan sväva ut över hela huvudstaden var jag förälskad. Att han även valde att göra det på det som måste vara Stockholms, eller förmodligen rentav Sveriges, bäst belägna utomhusscen gjorde inte saken sämre. När man lyckas få folk man aldrig ens har sagt ett ord till att börja stortjuta till en av de låtar man har skrivit kan man dö nöjd. För mig är det hur häftigt som helst (den här gången var det inte just jag som fällde tårar, men det var inte långt borta). Efter sisådär halva konserten entrade dessutom Tomas Andersson-Wij scenen och hjälpte till att bära fram självskrivna "Stunder som den här" till rent himmelska höjder. När mina två största musikidoler (om man fortfarande får ha sådana i denna ålder) tillsammans, på det vackraste av sätt, förde fram budskapet "Allt som vi har är stunder som den här" var jag beredd att hålla med. En stund senare försökte Bo Kasper Sundström på egen hand lura i oss att "vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö" och jag köpte det rakt av. Folk var förstummade och just då, just där, kände jag mig precis hur odödlig som helst. Ren och skär magi tamejfan.

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de människor som aldrig får uppleva den här känslan enbart genom musik, lite synd om dem där det inte riktigt går att nå ända in med så enkla medel. Hos mig trängde kvällens toner hur djupt in i själen som helst. För mig är det stort, riktigt stort. Natten är dessutom ljuvlig och den tropiska natten har, om än för en kort stund, återvänt. Ibland känns livet trots allt helt okej. Ibland blir man lyrisk.

Konsten att tycka, tänka och tro (samtidigt)

Så gick ännu en sommar. Det är otäckt att tiden försvinner så fort och det är nog ännu obehagligare att man ens tänker så. Snart byter världen färg och det är dags att göra plats för det nya. Längtan har fått en ny dimension och strävan ett nytt mål. Saknaden är densamma. Det är dags att dra ett streck igen. Det är dags att tala med en ny röst.

Mest av allt hatar jag att stå still, i alla fall känslan av att göra det. Samtidigt är all rörelse (och flykt) en strävan efter att någon gång få stanna upp, om än för en kort sekund, se bakåt och uppleva ett ögonblick av total inre frid. Det är oftast det som finns bakom hörnet som lockar mest, sällan det man har mitt framför fötterna. Jag antar att det är det som kallas drivkraften. Jag antar att det är det jag ska ha min rastlöshet till. Jag måste bara lära mig leva med den först.

När jag var där mitt ibland dem kunde jag inte låta bli att stanna upp för ett kort ögonblick. Tänk att få stå där bland 60 000 helt lika men ändå så olika människor och vara helt i centrum. Folk som lyssnar (mer eller mindre) intresserat och tror på vartenda ord (nåja) man säger. Tänk att i vissa fall kunna nå ända in i själen med endast ordens makt och kanske göra den där lilla skillnaden, det där som skiljer. Min önskan är att hos någon någon gång kunna göra just den där lilla skillnaden.

Ibland vill jag bara kliva ur min roll, bryta tystnaden och chockera, Skrika, vifta, synas, märkas, höras och kännas. Men tills dess att jag vågar behåller jag min gamla roll. Det är ändå den jag kan bäst och där jag trivs som bäst. Man är aldrig mer än det man gör. Till sist blir man sina val och sina handlingar. Kanske blir man även de val man aldrig gör, de beslut man aldrig fattar och det man aldrig vågar.

Vissa människor tappar helt distinktionen mellan sanning och lögn. De blir så bra på att ljuga att de till sist tror på sig själva. Det är sant. Och dumt.