Ett tyst skrik från ett hjärta som sakta förtvinar

Att dö litegrann för varje gång. Ge, ge, ge. Att törsta. Att krampaktigt fumla efter något att hålla fast vid. Något som består. Ekot av ett hjärtas saknad av någon att slå för. En längtan efter att ge sig själv fullt ut. I bästa fall lyfta lite, men alltid behålla en fot kvar på marken. Att ha så mycket att ge men vara tvungen att hålla tillbaka. Balansera mellan likgiltighet och att vilja skrika. Att vakna av tystnaden. Saknaden. Tomheten. Att vakna och bara vilja skrika.

Jag kan det här nu. Dra med mig ner, ta med mig upp. Ta mig bort och ut! Ut och bort!

Intryck, avtryck, stjärnor, förhoppningar och regnbågar

Jag förstår inte när det hände att jag blev en så rastlös människa. Efter en hektisk och händelserik vecka borde jag rimligtvis älska lata lördagförmiddagar. Pusta ut. Låta tiden komma ikapp. Tid för eftertanke. En gång var dessa stunder ovärderliga. Men jag är väl kanske lite orimlig.

V.19 2009 måste få toppbetyg. Upplevde ex. igår min bästa lärartimme så här långt i min "karriär". "Livet och människor förändras hela tiden men stjärnorna är alltid desamma". 16 år och stora ord.

Full fart och alldeles för lite tid att reflektera. Det är ett jävla påhitt det där med att man mår dåligt av att ha mycket att göra.

Det bor en hel värld inom mig