De kallar det natt och säger att vi ska sova. Jag säger: Nej! Där blir det bestämt nej!

Klockan har just passerat tre och jag är klarvaken och skriver från en nollgradig februarinatt någonstans mitt i livet. Det är alldeles tyst och mörkt utanför. Så även innanför. Dagen som har passerat tycks ha varit dagen då någon högre makt bestämde sig för att jag skulle få betala för alla de gånger jag påstått att jag inte brukar bli bakfull. Det är en kostsam eskapism den där alkoholen. Har bekantat mig med den märkliga och lite otäcka känslan av att inte kunna bli nådd hela dagen, och att inte kunna nå folk när jag själv vill. Helt utelämnad och ensam på ett helt nytt sätt. Vet inte alls vad jag ska dra för slutsats eller lärdom av det.

(Med risk för att verka tjatig) För ett år sen lät det bl.a. så här:
"Framfor oppen eld och i den ljumma brasilianska sommvarmen satt vi och drack billiga caipirinhas till ljudet av vagor tills det nastan borjade ljusna. Filmen tog slut nagon gang framat gryningen."

Om man kan prata om nostalgi om något som bara är ett år gammalt så är det det jag känner. Ett ögonblick av ren och skär magi som svetsats fast. Den stunden var tamejfan det vackraste jag har upplevt sen jag konfirmerades. Önskar allt folk och fä att få uppleva sådana stunder någon gång under sin livstid. Allt som vi har är stunder som den här gott folk.

Jag gillar hur en nyupptäckt artist bara kan äga och förgylla min dag. Idag tillhör dagen en svensk man i 50-årsåldern med mörk basstämma. En helt klart sundare eskapism.

Slå sönder min värld. Slå mig med häpnad. Få mig att kippa efter andan. Ta mig med storm eller ta mig med upp bland molnen. Svep undan mattan under mina fötter. Stånga mig! Gör nånting!

Saliga väntan...

Det bästa av två världar

Det kan vara så enkelt. En vinterpromenad med solen i ryggen och favoritmusiken i lurarna. Det var allt jag begärde av den här dagen. Av vissa dagar kräver jag inte mer än så. Världen är vacker idag. Ibland hittar jag styrkan i det som är min största svaghet.

Två februaridagar kan vara så oerhört olika. Olika år på så olika platser i världen men ändå samma känsla.

Det år som flytt

Så här skrev jag för ett år sen:


2008-02-15 00:33 Praia de Armacao, Florianópolis, Brasilien

Vinden har vant

Sedan sist har vi tagit oss vidare norrut till Florianopolis och den paradislika byn Praia de Armacao. Florpa ar bade dels en stad (som vi ska gora en dagsutflykt til imorgon) och en o, och det ar alltsa i en av ons badorter vi befinner oss. Motgangarna ar antligen slut och vi ar glada att ha lamnat Porto Alegre och regnet bakom oss. Har har vi istallet haft stralande sol och runt 30 grader tva dagar i streck. Minst sagt valbehovligt!

Igar blev det sol och bad och idag hyrde vi cyklar och utforskade sodra sidan av on. Vi hittade en helt ode strand med starka och stora vagor! Det ar oerhort vackert har. Sa vackert att jag inte ens tanker forsoka beskriva det utan lata bilderna tala sitt tydliga sprak. Varje dag inleds och avslutas pa samma satt: 24 trappsteg ner till havet och ett dopp i det bla. Hostelet ligger precis vid havet och vi har fran var sovsal (25 baddar) max 10 meter till vattnet. Har blir vi kvar till lordag da vi flyttar till en lite storre by pa on dar det ska vara lite mer livat. Pa mandag tar vi sedan bussen till Curitibia.

Ont om tid och darfor en valdigt kortfattad, men forhoppningsvis anda tillracklig, redogorelse av de senaste dagarna.

Vi hors!

Calle


Det finns februaridagar. Och så finns det februaridagar...

Det vi glömt att vi kommer ihåg och vi tror att vi inte minns

Allt förändras. Inget förändras.

En del av de stunder och ögonblick vi upplever stannar för evigt trots att vi nästan alltid tror att vi har glömt dem och gömt dem någonstans där vi aldrig kommer hitta dem. Eller kanske är det snarare så att vi har glömt att vi kommer ihåg dem? Detsamma gäller de människor vi möter. De känslor vi känner. Då och då behöver jag påminna mig om det när det känns som om dagarna bara går på rutin och varje dag är den andra lik. Jag tänker fortsätta hävda att det är i det lilla som det stora ryms. Ibland behöver jag bara intala mig själv det.

Dessa små ting som lämnats kvar blir sällan så betydelsfulla som så här långt efteråt när man tror att man har glömt dem. Kanske är det just det som är syftet med att uppleva dem. Alla har ett ofanligt stort arkiv att plocka dessa små bilder och filmer ifrån. Vi kan och behöver förnimma dem ibland.

Jag har haft en sån där kväll som jag inte haft på väldigt länge där jag bara försvunnit från jordens yta och flytt i min egen tankevärld några timmar. Det är något som jag har och som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Ett slags tryggt isolerat rum. Ett litet ställe som jag äger dit ingen annan har tillträde. Ibland är det tungt att vara i det där rummet helt ensam med alla ensamma tankar och känslor. Det kan kännas tomt och kallt där och ibland finner jag inte alls någon ro till att vara där. Men jag har nyligen storstädad och funnit ett nytt ordningssystem. Sorterat ut och möblerat om.

Inget varar för evigt. Allt varar för evigt.

Och vid närmare efter så har jag nog gjort tillräckligt med plats för en till

Slutsats sen sist

Saknaden är både mycket svårare och lättare att handskas med när den har ett namn