Det man inte äger

Det man inte kan förändra, det kan man acceptera.

Så är det. Jag tänker inte förändras. Jag vill inte förändras. Jag ska lära mig hantera det.

Men ibland bara kommer det. Och det går liksom inte att hejda. Jag vill inte hejda det heller. Försöker inte ens. Ut med det bara. Ut med det och håll sen käften. Stäng in det. Tig ihjäl det. Kväv ihjäl det. Låt det förtvina.

Det häftiga med ord är att det i de riktigt stora stunderna inte behövs några.

Nä, jag väntar. Väntar på nästa flod. Väntar på det rätta tillfället, på Chansen. Ljuger litegrann. Blundar hårt. Förtränger. Fortsätter springa, fortsätter fly. Och stannar och väntar.

Stolthet. Vaddå för jävla stolthet?

Vissa saker pratar man bara inte om. Tänk om man bara skulle öppna munnen för vad som helst. Skrika rakt ut bara för att man känner för det. Hur skulle det se ut? Lugn nu. Bara lugn.

En dag har övergått i en annan. Jag har redan glömt. Tyst.