Sanningen, och inget annan än sanningen

Fan också. Jag är avslöjad! Och jag som trodde att jag dolde mina signaler väl...

http://www.aftonbladet.se/wendela/article4088836.ab

Slickar sig runt munnen?

Cosmopolitan sitter verkligen inne med alla svar om oss män

Diskbänksrealism

Upptäckte nyligen alla vardagspoeter i DN. Jag blev så inspirerad att jag skrev ihop det här:

__________________________________________________________

Stilla morgonstund

Solen sipprar in genom halvt uppvinklade persienner

Ett skuggmönster på våra blåvitrutiga duntäcken

Jag vänder mig sakta om och lyssnar på dina lugna andetag

Är du vaken?

Så viskar jag: "Om du är solen, så är jag skuggan som följer dig"

Somnar om och vaknar någon timme senare

Solen har gått i moln, och platsen bredvid mig är kall

Hör kaffekokaren i köket

"Gött", tänker jag
_________________________________________________________


Var går gränsen mellan galningen å snillet?

Den förbannade vita lögnen

Älskade jag!

Med åren har jag blivit så bra på att ljuga för mig själv att det krävs någon annan för att avslöja mig. Den där bilden av vem jag vill vara och vem jag faktiskt är passar ibland inte alls in i varandra. Jag vet inte vilken av bilderna som är en billig kopia och vilken som är äkta. Vem försöker jag lura?

Jag har sökt dig nästan överallt. I filmer och musik, i prosa och lyrik. Letat nära och långt borta. Jag har trott blint på andra människors förmåga att göra mig hel, bara för att känna mig mer halv än någonsin tidigare en tid senare. Detta eviga sökande. Kan det någonsin få ett slut?

Är verkligen det enda sättet att vara i nuet att fly därifrån? Kanske är det så. Kanske är det mitt sätt?

Ps. Snart vet jag ingenting längre. Jag behöver mig mer än någonsin. Jag saknar mig! Ds.

Tack och förlåt

Mvh Lilla Ego

Världen som vi inte vill kännas vid den

Jag förstår det bara inte. Det gör ont. Det är otäckt när verkligheten kryper så där nära inpå som bara verkligheten kan göra. Ibland vill man bara blunda, rulla ner persiennen och glömma allt som finns där utanför. Glömma all ondska, allt hat och allt meningslöst lidande. Stänga in sig i det skyddsrummet och hålla för öronen så att man slipper höra kriget utanför, utanför vår skyddade trygga sfär.

Någonstans här har man två valmöjligheter. Antingen stannar man inne i sin "skyddade" vrå och gläntar bara på gardinen när ljuset kan tränga in. Ignorerar allt det dåliga och tar bara till sig allt det fina samtidigt som man viskar till sig själv: "det händer inte mig, det händer bara andra". Eller så försöker man att bry sig om sina medmänniskor som man stöter på genom livet. Lyssna, ställa upp, ta sig tid, vara vän, försöka ge goda råd och tröstande ord, ha en öppen famn. De där små gesterna som kan betyda så mycket. Vad väljer du?

Hur jag än vrider och vänder på det här så kommer jag bara fram till ett och samma svar. Det är som om Tomas Di Leva av alla människor letat sig in i mitt huvud och säger: "vi har bara varandra". För det är faktiskt en tröst vi alltid har. Vi har alltid varandra (och alltid de där små stunderna där man ser det stora i det lilla). Och tillsammans kan vi bygga en ny skön värld. En värld där folk har närmare till kärlek än hat. Låt mig fortätta balansera på den där banala gränsen och säga: Mer kärlek och omtanke folk! Orka bry er!

_________________________________________________________


Jag ska sluta se på TV
Jag ska se efter om jag kan
För jag har svårt att se nåt nöje
I att man slår hjäl varann

Jag ska inte längre lyssna
På dom som bor här ovanför
Det dom säger till varandra
Är nåt jag hoppas att vi aldrig gör

Vi bygger en ny skön värld
Vi bygger en ny skön värld

Jag ska inte tänka efter
På allt de sjuka som vi gör
Det är en galen tid vi lever i
Det var nog ännu värre förr

Vi har dansat och marscherat
Vi har skövlat och planterat
Vi har älskat och torterat
Det är nåt som människor gör

Vi bygger en ny skön värld
Vi bygger en ny skön värld

Bo Kaspers Orkester - En ny skön värld

Mellan ett och noll, dur och moll

Jag minns en tid av självklarheter, åtminstone vill jag minnas den så. Allting hade ett syfte och en mening då. De där okända frågetecknena lyste med sin frånvaro och var ersatta av utropstecken. Min väg var utstakad, upplyst och allt jag gjorde, alla människor jag träffade och alla val jag gjorde tycktes följa någon slags röd tråd, fylla något slags syfte. Jag följde bara det upplysta spåret och tänkte knappt en sekund på vart det skulle bära mig. Framtiden var min vän och det förflutna var just förflutet och förgånget. Framåt var framåt, bakåt var bakåt och vägen låg framför mig. Inga konstigheter alls.

Men sen började jag snegla i den där backspegeln alldeles för länge och glömde att fortsätta framåt. Jag fastnade alltid i något eller i någon och förvandlades plötsligt från att vara kung i mitt eget rike till att bli någon slags slav under mig själv. Utan att tänka efter sökte jag svaren jag redan funnit på gåtorna jag redan löst. Jag gjorde som jag alltid gjort, byggde upp bara för att rasera. Mitt palats blev ett fullkomligt kaos.

Nu har jag börjat om från noll och är på god väg till ett. Mina steg är mer bestämda och jag gör vad jag kan för att sopa igen spåren efter mig. Vissa tänker jag dock låta vara så att jag då och då kan resa tillbaka och se om de finns kvar. För det är så lätt att tiden till sist slipar till kanterna på de där minnena och får dem att passa i vårt inre.

Ibland vill jag bara att någon ska ta över för en liten stund. Hålla om mig hårt och överösa mig med löften, löften om att aldrig någonsin släppa taget. Jag vill tro naivt på allt som viskas och känna att allting ordnar sig. Att allt ordnar sig oavsett vad som händer. Försvinna från jordens yta en stund. Känna hur enkelt och okomplicerat allt kan vara.

Om jag ger dig mina ord, ger du mig då en mening?