Jag minns en tid av självklarheter, åtminstone vill jag minnas den så. Allting hade ett syfte och en mening då. De där okända frågetecknena lyste med sin frånvaro och var ersatta av utropstecken. Min väg var utstakad, upplyst och allt jag gjorde, alla människor jag träffade och alla val jag gjorde tycktes följa någon slags röd tråd, fylla något slags syfte. Jag följde bara det upplysta spåret och tänkte knappt en sekund på vart det skulle bära mig. Framtiden var min vän och det förflutna var just förflutet och förgånget. Framåt var framåt, bakåt var bakåt och vägen låg framför mig. Inga konstigheter alls.
Men sen började jag snegla i den där backspegeln alldeles för länge och glömde att fortsätta framåt. Jag fastnade alltid i något eller i någon och förvandlades plötsligt från att vara kung i mitt eget rike till att bli någon slags slav under mig själv. Utan att tänka efter sökte jag svaren jag redan funnit på gåtorna jag redan löst. Jag gjorde som jag alltid gjort, byggde upp bara för att rasera. Mitt palats blev ett fullkomligt kaos.
Nu har jag börjat om från noll och är på god väg till ett. Mina steg är mer bestämda och jag gör vad jag kan för att sopa igen spåren efter mig. Vissa tänker jag dock låta vara så att jag då och då kan resa tillbaka och se om de finns kvar. För det är så lätt att tiden till sist slipar till kanterna på de där minnena och får dem att passa i vårt inre.
Ibland vill jag bara att någon ska ta över för en liten stund. Hålla om mig hårt och överösa mig med löften, löften om att aldrig någonsin släppa taget. Jag vill tro naivt på allt som viskas och känna att allting ordnar sig. Att allt ordnar sig oavsett vad som händer. Försvinna från jordens yta en stund. Känna hur enkelt och okomplicerat allt kan vara.
Om jag ger dig mina ord, ger du mig då en mening?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar