Slutsats v. 38

Man behöver inte åka någonstans för att komma någonvart. Man behöver inte alltid söka för att finna. Man behöver inte öppna ögonen för att se. Inte sova för att vakna. Att fly är inte alltid lösningen.

Jag springer för att stå still

Återvändsgränd

Fast man har lärt sig varför man mår på ett visst sätt eller reagerar på ett visst sätt i en given situation så kan man vara helt oförmågen att ändra på det, oavsett hur gärna man vill. Slav under sig själv på något märkligt sätt. Man fastnar i något slags beteendemönster och gör, tänker och säger saker helt utan eftertanke. Allt går på rutin. Den givna frågan är vad som krävs? Man lär tydligen inte av alla sina misstag. Men en dag kanske man växer. Växer till något som är större än en själv. Det är säkert bättre än känslan av att ha vuxit förbi sig själv.

Själv och ensam. Ensam i ensamheten med ensamheten, min fiende och vän, skapandes sitt eget helvete. Som egentligen inte finns. Och lösningen är så enkel. Eller åtminstone kunde varit. Jag har den. Eller vill ha den. Eller trodde att jag hade den. Du också. Det är nog svårare än så.

Ta det aldrig på allvar. Behovet kommer i första hand. Försök inte ens förstå. Det är svårare än så.

Tack. Förlåt.

Det offentliga privatlivet

Jag kan inte sluta förundras, förvånas och faktiskt även i viss mån förbanna mig över folk som helt ogenerat och helt utan eftertanke blottar hela sina privatliv via mobiltelefonen i kassakön på Ica(eller på andra offentliga platser). Man kan kanske önska att detta är något slags tonårsfemonen men så verkar tyvärr inte vara fallet. Häromdagen fick jag t.ex. höra hur X, som jag efter en snabb titt över axeln uppskattade till ca 22 år, hade fått meddelanden med sexuella anspelningar från Y i lördags och hur Y inte fattade att X inte var intresserad av honom. SMS-konversationen återgavs också mer eller mindre i sin helhet och där framgick bl.a. att Y bad om ursäkt för sitt "hånfulla beteende" sist de sågs. En helt annan gång under helt andra förutsättningar fick jag under 4 timmars bussresa från Jönköping till Stockholm oavbrutet höra en ung kvinnas olika versioner av sin helg när hon ringde runt till halva sin bekantskapskrets och berättade hur hon hade gjort slut med sin kille. Listan på offentliga samtal kan göras längre. Samtidigt som jag stör mig oerhört på detta beteende så finner jag det högst roande att lyssna på främlingars mobilsamtal av denna karaktär. Vem sa att jag saknar glädjeämnen i livet?

När bakåt leder framåt

Det är märkligt hur lite det kan krävas för att man ska minnas något väldigt stort. En doft. En tanke man inte tänkt på länge. En känsla. Vad som helst. En resa tillbaka i tiden. Helt plötsligt är man där. På samma plats där man var för tio eller femton år sen. Kanske tjugo. Man känner samma sak som då, tänker samma tankar, är samma jag. Det spelar ingen roll hur mycket du har förträngt och förnekat, plötsligt är du bara där. I dessa stunder blir jag påmind om hur mycket jag har förändrats sedan dess utan att förändras alls. Hur allting runt omkring mig har förändrats men hur jag ändå på något sätt är den jag alltid har varit. Vissa saker är verkligen inte utbytbara. Tack för det. Personligen reser jag helst genom musiken och drömmen.

Det bästa med att åka bort är känslan av att sedan komma hem sägs det. Det låter så bra att jag gärna vill hålla med. Fan vad jag önskar att jag hittade hem. Jävla rotlöshetsensamhet.