I natt hände det igen. Jag blev ikapphunnen och omkullsprungen av mig själv. Det är märkligt hur man kan må bättre av att må fruktansvärt dåligt ett tag. Timmar av tårar. Rensa ut. Nollställa. Börja om. Jag behöver dessa nätter. Nätter då jag ifrågasätter allt: vad jag gjort, vem jag var, vem jag är, vad jag vill, vad jag kan. Om jag hade vetat hur svårt det är att lära känna mig själv innan jag föddes så hade jag nog låtit bli.
"Inget är så svårt som att vinna mot sig själv. Vi kan reglerna, men kan vi spelet?"
Jag har upptäckt att det finns genvägar till mitt hjärta, även om de är svårfunna. En som dock lyckats är Tomas Andersson-Wij. Grattis!
Vissa saker som man inte vill säga säger man ändå, medans andra vill man inget hellre än att säga men det är omöjligt. Därför är jag ofta tyst. Det blir liksom enklare då. Men en dag, när det redan är för sent, kommer jag att ångra mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar