Det man inte äger

Det man inte kan förändra, det kan man acceptera.

Så är det. Jag tänker inte förändras. Jag vill inte förändras. Jag ska lära mig hantera det.

Men ibland bara kommer det. Och det går liksom inte att hejda. Jag vill inte hejda det heller. Försöker inte ens. Ut med det bara. Ut med det och håll sen käften. Stäng in det. Tig ihjäl det. Kväv ihjäl det. Låt det förtvina.

Det häftiga med ord är att det i de riktigt stora stunderna inte behövs några.

Nä, jag väntar. Väntar på nästa flod. Väntar på det rätta tillfället, på Chansen. Ljuger litegrann. Blundar hårt. Förtränger. Fortsätter springa, fortsätter fly. Och stannar och väntar.

Stolthet. Vaddå för jävla stolthet?

Vissa saker pratar man bara inte om. Tänk om man bara skulle öppna munnen för vad som helst. Skrika rakt ut bara för att man känner för det. Hur skulle det se ut? Lugn nu. Bara lugn.

En dag har övergått i en annan. Jag har redan glömt. Tyst.

UppNerUppNerUpp

Det som är bra med att vara CalleMannen är att det ibland krävs så lite för att det ska vända. Helt plötsligt är jag bara på den där andra sidan. Oftast hinner jag inte inte ens förstå hur och varför.

Noll/Genvägar och flyktvägar

Om jag hade velat ha dig skulle jag vilja ha dig nu. På riktigt fast på skämt. Fullt ut.

Det som gör mest ont är hur lång tid det tar och hur snabbt det sen kan gå. En evighet. En sekund. Rädslan och oron.

Hade jag bara haft något att fly ifrån skulle jag försöka. Jag äger rastlösheten och fegheten. Och saknar modet och viljan.

Någonstans liksom stannade det vid att bara stanna på håll och se på och vara passiv.

Gräshelvete!

Allt är luft och ångor

Inatt vaknade jag av att jag hade slutat andas. Häromnatten hände samma sak. På riktigt. Vad ska det betyda?

När jag har bestämt mig har jag verkligen bestämt mig. Tills dess att jag ångrar mig.

Dörren är låst. Dörren står på glänt nu.

Ps. Jag har en plan. Ds