Gud, uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar

12 september. 07.44 och lördag morgon. Har vaknat av tystnaden, tomheten och ensamheten igen. Har vaknat från drömmen och hamnat mitt i verkligheten ännu en gång. På något sätt verkar jag bara kunna vakna tidigt när jag inte alls behöver. Bakfyllan har utlöst sentimalitet och självömkan, två av mina specialiteter, så jag frossar. Strör lite salt i såren och målar lite fan på väggen bara för att jag kan. Tänker på låttexter och låttitlar som kan formulera mina tankar bättre än jag själv och kommer på ett flertal. "Im going slightly mad" inleder. Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö.

Helst av allt vill jag hitta något som betyder allt. Tills dess kan jag tänka mig att nöja mig med något som inte betyder någonting.

Jag vet inte ens om jag tror på det jag säger men jag hoppas att jag talar sanning. Jag kan inte genomskåda mig själv längre.

Funderar på oförmågan och oförmågan att göra något åt den. Och maktlösheten. I evighet. Amen.

Ryggen mot väggen. Tittar på sista dansen. På vägen hem igen lovar jag mig själv igen, att nästa vecka bjuder jag upp någon, vem som helst.
Krunegård - Hela livet var ett disco

VEM SOM HELST? VEM SOM HELST. VEM SOM HELST!

Ps. Jag vet att jag inte borde men jag behöver det. Jag är rädd. Förlåt.