För min skull

Självklart funderar jag ibland kring det här med att lägga ut sig själv för allmän beskådning på internet. Att blotta delar av sig själv som man kanske inte borde etc. Men någonstans känner jag att det gör mig själv mer nytta än skada. Kanske naivt, kanske inte. Förhoppningsvis skadar det inte heller andra människor. Kanske gör mina ord till och med lite nytta någonstans. Det är väl någonstans min förhoppning. Jag är medveten om att jag går omkring med mitt hjärta i min hand (har provat det där med att sätta det i andras händer men utan framgång), men det är bara jag helt enkelt. Mitt sätt att vara. Folk må tycka att jag är pretentiös eller rentav korkad, men jag har kommit till någon slags tidpunkt där jag faktiskt inte kan tillåta mig själv att bry mig längre.

Jag såg en dokumentär om diskoteksbranden i Göteborg på tv ikväll och det satte inte bara igång en känslostorm utan även en massa tankar. Alla som på något sätt berördes av branden hade olika sätt att hantera sorgen på. Någon flyttade därifrån och gjorde sitt bästa för att glömma allt. Hon förlorade nära vänner den där natten, men orkade till sist inte med alla minnen och bestämde sig för att helt enkelt fly från allt. Uppenbarligen mer än bara en fysisk flykt. En annan hanterade sorgen genom att leva med den varje dag och göra något kreativt av den, att se det hon gått igenom som en kunskap. En styrka. "Jag har vunnit något, men betalat ett oerhört högt pris", för att använda hennes egna ord. Att acceptera att livet förändras, och att det ibland gör jävligt ont, men att det faktiskt blir bättre. En tröst man alltid kan falla tillbaka på. Tiden läker alla sår, men inte alla ärr. Att lära sig leva med dessa ärr är en del av livet. Ungefär en sådan filosofi. Den flyende kvinnan hade fullt av ärr på kroppen efter själva branden. Faktiska ärr. Ärr som kommer förfölja henne resten av livet. Vet inte alls hur jag ska tolka det, men tala om att lära sig leva med sina ärr!

Vissa människor verkar tydligen besitta den där förmågan, att i stor mån blunda för allt det de inte vill se mer än nödvändigt. Att dra ett streck och gå vidare och sopa allt det mörka under mattan. Andra har svårt att låta bli att se det de egentligen inte vill se, vilket påverkar det de faktiskt vill se. Väljer man vad man vill se och i så fall hur? Lär mig, den som kan.

Så slog klockan tre åter en sömnlös och till synes ändlös natt. En dag går från våra liv och kommer aldrig åter. Oktobers sista dag har just börjat och jag väljer att börja den så här. Varför? För min rastlösa själs skull, kort och gott. För mitt rotlösa blödiga jag som inte kan låta bli att känna och tänka om precis allting. Sån är jag. Vem är du?

Det som klibbar fast

Lilla ego är här för att blotta sig

Så sitter man här igen och försöker få pusselbitarna på plats. Det är märkligt hur man kan vara så medveten om något och ändå låta det hända. Något är borta igen. Förgänglighet. Ännu ett kapitel att lägga till. Ännu ett fotografi där man ler och är lycklig att titta på och drömma sig tillbaka till. Ännu ett streck att dra. Ännu ett nu som förvandlats till då. Än en gång dags att släppa taget, att glömma och gå vidare. Och alltid gör det lika ont. Det är sagt att livet handlar om att hitta en bra balans mellan då, nu och sen. Jag jobbar på det, men det förflutna tar alltför ofta upp all plats som nuet och framtiden borde ha. Jag jobbar på att släppa taget, men jag kommer aldrig att gilla det. Ett slott av drömmar och förhoppningar har rasat igen och jag sitter här i ruinen och askan och försöker plocka ihop de bitar som är värda att ta med härifrån. De bitar som ska bygga någon slags ny grund. Sorterar ut och bort de bilder som kan nöta kanterna på det perfekta fotografiet, välja bort det som jag bara tänker låta vara. Det som jag bara tänker låta vara som det var. Det som är är, det som var var och det som blir blir.

Det är vackrast när det skymmer, all den kärlek himlen rymmer. Minns en tid då jag kunde nöja mig med stunder som dessa. Finna någon slags total frid i dem, ett slags obeskrivligt lugn. Allt vi har är stunder som den här. Jag saknar dem. Jag ska tillbaka dit en vacker dag.

Dags att dra ännu ett streck och gå vidare. Morgondagen är redan på väg. Sudda ut, sudda ut.

Eviga väntan.

Tack och förlåt.