Det som klibbar fast

Lilla ego är här för att blotta sig

Så sitter man här igen och försöker få pusselbitarna på plats. Det är märkligt hur man kan vara så medveten om något och ändå låta det hända. Något är borta igen. Förgänglighet. Ännu ett kapitel att lägga till. Ännu ett fotografi där man ler och är lycklig att titta på och drömma sig tillbaka till. Ännu ett streck att dra. Ännu ett nu som förvandlats till då. Än en gång dags att släppa taget, att glömma och gå vidare. Och alltid gör det lika ont. Det är sagt att livet handlar om att hitta en bra balans mellan då, nu och sen. Jag jobbar på det, men det förflutna tar alltför ofta upp all plats som nuet och framtiden borde ha. Jag jobbar på att släppa taget, men jag kommer aldrig att gilla det. Ett slott av drömmar och förhoppningar har rasat igen och jag sitter här i ruinen och askan och försöker plocka ihop de bitar som är värda att ta med härifrån. De bitar som ska bygga någon slags ny grund. Sorterar ut och bort de bilder som kan nöta kanterna på det perfekta fotografiet, välja bort det som jag bara tänker låta vara. Det som jag bara tänker låta vara som det var. Det som är är, det som var var och det som blir blir.

Det är vackrast när det skymmer, all den kärlek himlen rymmer. Minns en tid då jag kunde nöja mig med stunder som dessa. Finna någon slags total frid i dem, ett slags obeskrivligt lugn. Allt vi har är stunder som den här. Jag saknar dem. Jag ska tillbaka dit en vacker dag.

Dags att dra ännu ett streck och gå vidare. Morgondagen är redan på väg. Sudda ut, sudda ut.

Eviga väntan.

Tack och förlåt.