Förvirrade vakna drömmar

Jag vet inte vad det är mellan mig och natten, men den verkar hur som helst vilja vara min vän (eller åtminstone ha mitt sällskap). Tyvärr visar den ingen som helst hänsyn till att jag ska upp tidigt imorgon, utan istället lämnar den mig klarvaken med alla tankar och vakna drömmar. Det var ett tag sen ett par av dem besökte mig nu, men i natt har de jagat ikapp mig och lagt krokben för mig. Jag föll platt och hårt och nu har jag inget annat val än att sitta här och konfronteras med dem. Tänk att det finns så många tankar som man inte tänker så ofta och så många minnen som man sällan minns.

När jag inte har roligare än så här brukar jag ibland roa mig med att tänka på folk som jag inte har tänkt på på väldigt länge. Kanske undrar jag hur de mår, hur de ser ut eller vad de gör. Sen undrar jag om de nånsin tänker på mig. Sen glömmer jag alltihop.

Ibland kan jag häpnas över hur mycket som får plats i en 176 cm lång 24-årig kropp. Rent logiskt kommer jag ha dubbelt så många minnen att tänka tillbaka på och dubbelt så många tankar att komma tillbaka till när jag fyller 48 år. Om man spinner vidare på det så är det kanske ändå så att allt var enklare när man var 12?

Och så låter jag den där drömmen sakta tyna bort som så många gånger förr. Stryper den, dödar den, och önskar att den aldrig någonsin återvänder, trots att jag vet att den alltid kommer vara mitt spöke.

Om Björn Skifs ändå visste hur rätt han hade när han skrev "det blir alltid värre framåt natten". Men han trivs ju åtminstone medsittjobb och har kompi-sar att snackamed. Och så flyter det på. Kanske sticker ut och tar en öl ibland. DÅ lever han minsann. Fast det är ju på dagarna och kvällarna det. Eller som han själv uttryckte det: "röppni fälls, örr ur i knön, och gniblisåå på kvällen".

Du fick sista ordet, min gode Björn. God natt alla hjärnspöken!

Världen är liten men jag är större

Det händer att jag kommer på mig själv vara på väg någonstans utan att veta varför. Det är som att jag i ivern att komma någonvart har glömt hur jag ska ta mig dit eller vad syftet är. Som om jag tappade mig själv någonstans på vägen och inte riktigt hann med mina egna fotsteg. Som idag till exempel, då jag var på väg till tvättstugan utan tvättmedel. Eller som i fredags då jag var på väg till förfesten utan mina öl. Hur var det nu hon sa Karin Boye, det är inte mödan som gör målet värt resan?

Och folk säger att jag tänker för mycket...