Mellan ett och noll

Det har varit en stor tid. En tid av känslor. Känslor av hur allt är oändligt och hur allt är oerhört ändligt. Känslor av meningslöshet och meningsfullhet. Stunder då jag velat stanna tiden. Stunder då jag velat dra tiden några varv framåt. Stunder då jag velat resa tillbaka. Stunder då allt känns overkligt. Stunder då ingenting känts mer verkligt. En tid då jag känt hur allt är värdefullt och värdelöst. Hur allt är vackert och fult. Sanningen. Lögnen. En tid då allt varit hoppfullt och hopplöst. Det har varit en tid som jag spar, och ett par ögonblick av ren och skär magi. Andra ögonblick av ren och skär dödsskräck. Det har varit en tid som jag aldrig kommer glömma. Jag har varit på båda sidorna och vänt.

Jag har dagar då jag är slav under mig själv. Andra dagar är jag kung i mitt eget rike. Det är svårt det där med balansgång. Ska det vara så här?

Jag har vunnit en resa in i framtiden, och sett de dagar som ska komma med skräckblandad förtjusning. Framtiden välkomnar mig med en öppen famn men ler samtidigt sitt mest lömska leende. Och jag skrattar med gråten i halsen.


Om jag ger dig mina ord, ger du mig då en mening?


Förstenad. Förstummad. Förförd. Förstådd. Förälskad. Förlorad. Förlovad. Fördummad. Förstelnad. Förbannad. Förlorad...

Förlåten.

Ord som blir mening som blir mening

Det är en märklig känsla av att allt går på repeat som har hittat mig. Det verkar som att svagheten finns gömd djupt i varje styrka, på samma sätt som man ofta hittar styrkan i det svaga. Ibland lyfter jag från marken och ser mig själv från ovan. Det gör tyvärr inget klokare. Jag börjar få slut på ord nu.

Bittrast just nu: Ryan Adams. Eller vad sägs om "most of the time i`ve got nothing to say, and when i do there is no one that will listen anyway"?