Saker jag drömt om som sedan blev av

Saxat ur min privata resedagbok från den lilla byn Parati i Brasilien:

26/2 kl. 04.00
"Klockan är strax efter fyra och hade det inte varit för en israel som snarkar så att väggarna vibrerar så hade jag säkerligen varit inne i min djupaste skönsömn just nu. Istället skriver jag från den ljumma, ändlösa och ljudlösa brasilianska sommarnatten. Hundar ylar i fjärran, fiskar slår mot vattenbrynet i floden nedanför och världen är bara så där tidlöst vacker. Det är min tredje natt av detta slag på mindre än två veckor och jag inbillar mig nästan att denna tystnad vill säga mig något. Det är en bra natt för viktiga beslut, men tyvärr har jag inga att fatta. Mina tankar har snarare aldrig varit så klara. Allting är så nollställt här. Nollställt och dagen ännu så outforskad, en dag som inte ens finns ännu. En helt ny, unik dag som ingen har facit till och jag ser den vakna med egna ögon. Allting är så oförstört och jag väntar mig liksom att lugnet snart bryter ut i kaos. Jag vill kasta något, skrika något för att se om tystnaden även då kan behålla sitt lugn. Hundarna fortsätter yla ut sin ensamnet, isralelen fortsätter snarka och jag tänker högt för mig själv: Sova, det får jag göra någon annan natt. Jag kan bara inte släppa det här. Det är 26:e februari och en vecka kvar till min 24:e födelsedag."

Kl. 06.35
"Jodå, jag gjorde ett försök att sova. Israelen vaknade av mitt intåg, frågade yrvaket "who is it", mumlade något obegripligt på sitt hemspråk och somnade sedan om igen. Och snarkade. Därför beslöt jag mig att ge mig ut på byns gator, dock efter visst grubblande. Över kullerstensgatorna och de trånga öde gränderna vandrade jag sedan, helt ensam genom den sovande byn (så när som på två hemlösa), ned mot havet. Dit kom jag i lagom tid för att se dagen gry och mörkret förvandas till ljus. Två fiskebåtar lättade ankar och drog ut till havs. När jag suttit där ett tag, förstummad av allt det vackra som gryningen bjöd på, och var övertygad om att dagen var kommen så vände jag hem och fick sällskap av en herrelös hund som intresserat följde varje steg jag tog. Bakom mig kikade solen fram bakom bergen. Den trängde in i de smala gränderna och värmde min rygg på min väg hemåt. När jag vände mig och bländades av den tänkte jag högt för mig själv: Större än så här blir det inte. Väl hemma snarkade fortfarande israelen. Men det gjorde inget. Tack israelen! Tack gud! Tack mor och far! Tack världen! Tack solen!"

Väl hemma på hostelet senare fick jag återigen konstiga blickar av nattportiern och slumrade sedan till i en hängmatta. Dagen efter, alltså 27:e februari, blev sedan början till slutet på mitt äventyr och stunder som dessa var som bortblåsta. Nu letar jag förbrilt efter den där känslan och tycker mig vara på väg att hitta den.

Det kom ett mejl

Hej Calle,

trevlig helg! Har du det bra? Vad gör du nuförtiden? Det är Annas mamma Ewa som skriver till dig och i vanlig ordning behöver hjälp med datorn. Helt otroligt men sant. Anna och Jona reste till NY i går morse så jag är pippivakt. Calle jag kommer inte in på min hotmail... hur gör jag?? Kram Ewa

Och svaret blev:

Hej Annas mamma Ewa!

Jag är oerhört ledsen, men jag känner inte dig och inte du mig heller (även om du verkar tro det). Hur som helst så är jag inte den du tror att jag är, vem det än är. Om dig tror jag dock ingenting mer än att du förmodligen fått fel mejladress. I övrigt känner jag sympatier med dig, hotmailservern är nere allt för ofta. Lycka till i det fortsatta sökandet efter lösning på problemet och på min namne(?)!

Mvh Fel Calle

Ibland kommer dom tillbaka

24 år 4 dagar 3 timmar 33 minuter

Jag är klarvaken i natt och minns. Jag minns oranga pulkor. Satte man tillräcklig fart nådde man ända fram till dagisgrinden, eller ännu bättre; en bit upp i dalen, så där så att man sedan kunde glida baklänges tillbaka några meter. I slutet av dalen låg borgen, det populäraste och farligaste av tillhåll vid snöbollskrigen. Sexor. Isbollar. För långa raster. Nya ursäkter.

Jag minns den hemliga genvägen. Den som jag tog en gång då min hemlängtan från skolan gick över styr. Jag minns hemliga gömställen. Jag minns containrar fyllda av gammal porr. Jag minns kattguld och jag minns halvfärdiga kojor. Jag minns svart BMX. Jag minns brännässlor mot bar överkropp.

Jag minns fyra strålkastare på en liten isplätt och jag minns den sena vinterkvällen. Och jag minns drömmen. Jag minns min rygg mot den frusna isen och min blick upp mot en kolsvart vinterhimmel. Jag minns hur jag slöt mina ögon. Och jag minns drömmen. Jag minns hur jag nötte slagskott på baksidan på en träplanka. Och jag minns hur drömmen sakta slocknade och förblev en dröm.
Jag minns doften av asfalt som sommarsolen värmt upp. Jag minns doften av nygrillat kött. Jag minns det ständigt närvarande lugnet. Jag minns det upprivna hålet i häcken som jag gick igenom i smyg. Jag minns Sveriges bästa mjukglass på ljumma sommarkvällar på vår uteplats på framsidan. Jag minns den stora, spännande världen utanför. Jag minns en sista oändlig sommar.

Jag minns en grusväg mot ett sekelskifteshus. Jag minns kakelugnar. Jag minns två gula ögon som en gång var mitt allt. Jag minns dagen. Jag minns den outhärdliga sorgen. Tomheten. Jag minns ett brev i brevlådan efter en bilsemester. Jag minns ett besked alldeles för svårt för en tolvåring. Jag minns en minnesceremoni, en tom bänkplats och en teckning. Vad som helst som påminner om. Jag minns en begravning jag aldrig gick på. Jag minns den ofattbara grymheten. Jag minns alla frågor.

Jag minns skräcken av saker som förändras. Jag minns lugnet av att många saker ständigt kommer att bestå. Jag minns platsen där allting tog sin början och där grunden lades. Allt jag gör idag är rester av det som var.

Jag rymmer en hel värld

Berg och dalvana

Det har varit en stor tid. En tid av känslor. Känslor av hur allt är oändligt och hur allt är oerhört ändligt. Känslor av meningslöshet och meningsfullhet. Stunder då jag velat stanna tiden. Stunder då jag velat dra tiden några varv framåt. Stunder då jag velat resa tillbaka. Stunder då allt känns overkligt. Stunder då ingenting känts mer verkligt. En tid då jag känt hur allt är värdefullt och värdelöst. Hur allt är vackert och fult. Sanningen. Lögnen. En tid då allt varit hoppfullt och hopplöst. Det har varit en tid som jag spar, och ett par ögonblick av ren och skär magi. Andra ögonblick av ren och skär dödsskräck. Det har varit en tid som jag aldrig kommer glömma. Jag har varit på båda sidorna och vänt.

Jag har haft dagar då jag har varit slav under mig själv, och andra dagar då jag varit kung i mitt eget rike. Det är svårt det där med balansgång.

Jag har vunnit en resa in i framtiden, och sett de dagar som ska komma med skräckblandad förtjusning. Framtiden säger välkomnar mig med en öppen famn men ler samtidigt sitt mest lömska leende. Och jag är rädd.