Och ångesten. Och härligheten. I evighet. Amen

Fan. Jag vill inte skriva men var annars ska jag vända mig nu? Ni som inte vill läsa om mitt ältande kan nu se er som varnade.

Om man kan vakna av tystnad och ensamhet så är det det jag har gjort i natt. 26. Och ändå vill den där tonåringen aldrig riktigt dö. Han kämpar sig fast med näbbar och klor och hälsar på när man minst anar det. Som en gammal bortglömd riktigt jobbig vän. "Hallå! Vakna! Det är jag. Din 17-åring. Jag vill bara vända upp och ner på allt igen och undra hur du mår. Egentligen. Tänk efter. Och känn. Vill du verkligen det här? Är det här allt? ÄR DET HÄR ALLT?"

Jag vill bara vara behövd mer än som vän. Jag vill ha någon som inte kan få nog av mig och inte kan vara utan mig. Någon som ringer mitt i natten när hon är full och inte kan kontrollera sina känslor. Någon som ringer och berättar hur fantastisk jag är och att hon är på väg hit för att hålla om mig och övertala mig att allt är bra. Någon som förstår de där delarna av mig som jag själv aldrig kommer att förstå mig på. Någon som kan få mig att vara mig själv fullt ut (hur jag nu är då).

Men jag är så oerhört rädd. Lika fullkomlig som man kan känna sig genom någon annan, lika jävla tom och halv kan man känna sig när personen lämnar. Jag vet att man måste ta risken men jag minns den där känslan av tomhet allt för väl. Jag vill inte vara så beroende av en person igen. Samtidigt så vill jag inget hellre. Kontentan får väl bli att man inte kan vinna något utan att riskera att förlora det. Jag har alltid varit en dålig förlorare.

Det fanns en tid när jag älskade ensamstunderna. Bara jag, jag, jag. Sätta livet på paus och filosofera bort en hel kväll. Men nu klarar jag inte av dem. Jag vet bokstavligt talat inte vart jag ska ta vägen.

Om jag bara visste vad jag ville med allt det här. Jävlar jävlar jävlar.

FÖRLÅT