För mig är det antingen svart eller vitt, helvete eller himmel. Jag lever ett liv fri från nyanser och mellanting. Kommer alltid höra hemma på kanten. Antingen eller. Allt eller inget. Inga jävla gyllene medelvägar. Vissa dagar bli förälskad i var och varannan person jag träffar. Andra dagar stänga rummet och låsa. Vissa dagar tro, andra misstro. Orimligt höga krav på tillvaron emellanåt men ibland nöja mig med de små stunderna.
Jag älskar att förlora mig fullständigt i de små ögonblicken och förföras av tiden och rummets magi. Såna dagar är det oerhört lätt att vara mig. Allt eftersom tiden går blir de små ögonblicken bara större och större. Det är detaljerna jag lever för inte de där stora svaren, ändå är det alltid i det stora jag söker.
Jag vet precis vart jag är på väg nu men har samtidigt ingen aning. Som vanligt är jag kluven.
Och slutligen den där längtan. Ibland undrar jag. Jag vill också lyfta. Kanske är jag för feg för att ta den där risken. När man lyfter lyfter man högt. När man faller faller man hårt.
