När eftersmaken gör sig som bäst

Jag vågar nog hävda att alla har varit där minst en gång. Ni vet, man hamnar i ett snabbt, aggressivt gräl med en okänd människa på offentlig plats. En meningskiljaktighet som oftast är över på mindre än 10 sekunder och handlar om något helt oviktigt. Oftast, för att inte säga alltid, får man gå därifrån, besegrad och med svansen mellan benen. I bästa fall har man lyckats få ur sig några svordomar eller något i stil med "skit i det du" eller "håll käften" (så där lagom dräpande). Resten av dagen och kvällen går sedan förmodligen, vare sig man vill eller inte, åt till att komma på saker man kunde och borde sagt. Sen ligger man där i sängen på kvällen och grämer sig och önskar att man fick spola tillbaka tiden och uppleva dispyten igen.

Själv har jag hamnat i ett par sådana situationer och aldrig så vitt jag kan minnas vunnit diskussionen. MEN ikväll skedde ett trendbrott. Jag var precis så där rapp i käften och uppkäftigt lugn som jag alltid har velat vara. Jag vågar till och med påstå att min opponent fick erkänna sig besegrad och att alla vittnens småleenden faktiskt var åt mina finurliga svar. Min motståndare var kanske iofs inte så värdig och hans klassiska argument "hur hade du gjort om din mamma..." och "jag har faktiskt varit på konsert massa gånger" kändes ganska tama. Men ändå! Jag vann! Någonting säger mig att jag kommer somna med ett leende på läpparna, kanske framförallt då jag tänker på hur den andra mannen ligger hemma och grämer sig och vill resa tillbaka i tiden. Min sorti var vacker, då jag körde den svårhanterliga "vända ryggen till och gå därifrån". Välkommen segerns sötma! Skål gott folk!