CalleMannen - tankar och reflektioner

Allt är bättre än ingenting

2010-12-07T23:36:00.006+01:00

Så står livet åter på paus för en stund. För bara 10 dagar sedan var det ett år sen. Hoppas du kände vår saknad och värme när vi tände två ljus för dig och sänkte ner i den glimmande snön. Tiden vi fick med dig var en vacker tid och allting efteråt kommer alltid vara just tiden efter. Du skapade något slags hållplats när du valde att lämna den värld vi en gång kände.

Ikväll lyssnar jag på den låt som jag mest av allt sökte tröst i när nyheten hade nått mig och bläddrar samtidigt igenom gamla bilder. Bilder där det fortfarande brann av liv i dina ögon. Det som skrämmer mig mest rädd är att minnen slocknar så ofattbart fort med tiden. Allt jag kan hoppas att minnena än starkare än så här. Jag vill minnas. Du är värd att minnas.

Jag väntade i månader
i dag så tog jag bort ditt nummer
Jag rullar vagnen över bron
tung av liten grabb som sover

Han föddes samma dag som du
las i jorden, svarta jorden
Om du frågat mig så svara jag
Allt är bättre än ingenting
allt är bättre än ingenting

Nu bor vi här bland lyftkranskorsen
de bygger nytt de skrapar rosten
jag orkar inte se tillbaka mer
Jag tänker på dig alltmer sällan
det är så mycket som vill emellan
och jag har svårt att känna skuld för det

Om jag frågat dig en bättre dag
tror jag du svarat att det vänder
och att det är värt att vänta på
Allt är bättre än ingenting
allt är bättre än ingenting

Det har kommit en cirkus till stan

2010-11-01T11:31:00.002+01:00

Gråtung novembermåndag. Inledning på den månad som är allmänt erkänd som den jävligaste av de alla (vilket i och för sig kan diskuteras).

Mindre än en vecka kvar till examen. Hur märklig känsla som helst. Sex års hårslit, tentaångest och "alla individer är unika" snart över. Känslan? "Jaha", typ. Nu börjar vuxenlivet på allvar, sägs det. Och verkligheten. Jag går in i det med skräckblandad förtjusning. En del av mig kommer aldrig att bli vuxen och inte heller vilja bli det. Den delen kommer vilja skolka från jobbet, agera oansvarsfullt, skita i allt och bara dra iväg. Så kommer det alltid förbli. För rastlös för att stanna kvar men för feg för att fly. Men jag vill ha den där möjligheten. Det är allt jag begär.

Trots allt är verkligheten rätt bra nu. Faktiskt. Jag gillar den.

Allt är bättre än intet

2010-05-21T11:29:00.005+02:00

Rullade nyss förbi vår huvudstad och såg Mälaren ligga spegelblank under en klarblå himmel och omringad av försommargrönska. Detta till tonerna av Patrick Park - Something pretty . Då kunde inte ens jag låta bli att må helt okej.

Och ångesten. Och härligheten. I evighet. Amen

2010-03-21T04:30:00.005+01:00

Fan. Jag vill inte skriva men var annars ska jag vända mig nu? Ni som inte vill läsa om mitt ältande kan nu se er som varnade.

Om man kan vakna av tystnad och ensamhet så är det det jag har gjort i natt. 26. Och ändå vill den där tonåringen aldrig riktigt dö. Han kämpar sig fast med näbbar och klor och hälsar på när man minst anar det. Som en gammal bortglömd riktigt jobbig vän. "Hallå! Vakna! Det är jag. Din 17-åring. Jag vill bara vända upp och ner på allt igen och undra hur du mår. Egentligen. Tänk efter. Och känn. Vill du verkligen det här? Är det här allt? ÄR DET HÄR ALLT?"

Jag vill bara vara behövd mer än som vän. Jag vill ha någon som inte kan få nog av mig och inte kan vara utan mig. Någon som ringer mitt i natten när hon är full och inte kan kontrollera sina känslor. Någon som ringer och berättar hur fantastisk jag är och att hon är på väg hit för att hålla om mig och övertala mig att allt är bra. Någon som förstår de där delarna av mig som jag själv aldrig kommer att förstå mig på. Någon som kan få mig att vara mig själv fullt ut (hur jag nu är då).

Men jag är så oerhört rädd. Lika fullkomlig som man kan känna sig genom någon annan, lika jävla tom och halv kan man känna sig när personen lämnar. Jag vet att man måste ta risken men jag minns den där känslan av tomhet allt för väl. Jag vill inte vara så beroende av en person igen. Samtidigt så vill jag inget hellre. Kontentan får väl bli att man inte kan vinna något utan att riskera att förlora det. Jag har alltid varit en dålig förlorare.

Det fanns en tid när jag älskade ensamstunderna. Bara jag, jag, jag. Sätta livet på paus och filosofera bort en hel kväll. Men nu klarar jag inte av dem. Jag vet bokstavligt talat inte vart jag ska ta vägen.

Om jag bara visste vad jag ville med allt det här. Jävlar jävlar jävlar.

FÖRLÅT

Gäst hos verkligheten

2010-01-30T22:30:00.003+01:00

Jag kan inte låta bli att göra ett litet gästspel hos mig själv. Jag förstår nämligen inte hur den här mannen lyckas beröra mig varje gång han öppnar munnen. Hur han lyckas fylla mig med vemod, glädje, sorg, tvivel, oro och optimism. Gud vad jag önskar att jag var Bo Sundström emellanåt. Det här är magi! Lyssna och njut!

Bo Kaspers Orkester - Here comes the flood (Original: Peter Gabriel)

Paus

2010-01-07T01:01:00.002+01:00

Dags för bloggandet att ta ett litet uppehåll på obestämd framtid. Orsakerna lämnar jag därhän. Om ni vill mig något så vet ni var jag finns. Tills vi hörs igen: sköt om er! Som fan!

Om bara flykten räckte även denna gång

2009-12-22T23:06:00.005+01:00

Verkligheten har blivit så där verklig som man aldrig vill att den ska bli. Den har trängt sig så där nära inpå som bara Verkligheten kan göra. Utan att be om lov har den klampat in och sedan krampaktigt hållt sig fast. Ibland kan jag fly ifrån den men inte nu. Den hänger bara efter och flåsar mig i nacken. När man vänder sig om står man bara där och stirrar den i vitögat. Tyst och kall och utan tröstande ord.

Vissa saker borde för alltid förbli främmande och andras Verklighet. Det man filosoferar om och tänker på en kort stund, innan man rycker på axlarna och bara rusar vidare. Men andras Verklighet har blivit vår nu. Och den är här. Precis här.

Nej du, döden. Du är inte vacker. Du kommer aldrig bli någon jävla vän till mig. Du måste ha missförstått det här med vänskap. Vänner tar inte saker man tycker om ifrån en.

Älskade Oskar, jag önskar att jag hade tagit chansen att lära känna dig bättre. Vissa människor kommer in i ens liv och försvinner lika fort utan att man minns dem mer än vid ett namn och ett ansikte. Men du var långt ifrån någon av dem. Du hade en fantastisk förmåga att nå in och fram och fullkomligt lyste av livsglädje och energi. Du lämnade avtryck hos alla du mötte på vägen. Det är därför det är så ofattbart att du plötsligt bara är borta och bara har lämnat ett stort tomrum efter dig. Du har betytt så oerhört mycket för så många människor. Livet är ett dyrbart lån. Tack för den tid vi fick låna dig.

Ps. Hoppas de har internet i himlen eller där du nu är. Ds.

Genväg

2009-12-14T02:08:00.004+01:00

Vissa låtar går rakt in i hjärtat och känns på millimetern pricksäkra. Det här är en av dem. Musiken är stor.

Ingenting - Dina händer är fulla av blommor

Ett ögonblick, en evighet

2009-12-08T18:19:00.004+01:00

8 november: Det häftiga med ord är att det i de riktigt stora stunderna inte behövs några.

8 december: Det märkliga med ord att det i de riktigt svåra stunderna inte finns några som tröstar. Snälla, låt mig aldrig vara med om något så fruktansvärt igen. Jag hatar sådana tystnader. Det händer inte bara andra, det händer oss! Förbannade grymma verklighet.

Kära folk, ta hand om varandra! Fråga inte bara hur andra mår, ta dig tid att verkligen undra. Det finns så mycket bakom två ögon. En hel värld faktiskt.

Ps. Jag är mer än mina ord. Trodde inte jag skulle behöva förtydliga det fler gånger men. Ds

Det man inte äger

2009-11-08T23:57:00.007+01:00

Det man inte kan förändra, det kan man acceptera.

Så är det. Jag tänker inte förändras. Jag vill inte förändras. Jag ska lära mig hantera det.

Men ibland bara kommer det. Och det går liksom inte att hejda. Jag vill inte hejda det heller. Försöker inte ens. Ut med det bara. Ut med det och håll sen käften. Stäng in det. Tig ihjäl det. Kväv ihjäl det. Låt det förtvina.

Det häftiga med ord är att det i de riktigt stora stunderna inte behövs några.

Nä, jag väntar. Väntar på nästa flod. Väntar på det rätta tillfället, på Chansen. Ljuger litegrann. Blundar hårt. Förtränger. Fortsätter springa, fortsätter fly. Och stannar och väntar.

Stolthet. Vaddå för jävla stolthet?

Vissa saker pratar man bara inte om. Tänk om man bara skulle öppna munnen för vad som helst. Skrika rakt ut bara för att man känner för det. Hur skulle det se ut? Lugn nu. Bara lugn.

En dag har övergått i en annan. Jag har redan glömt. Tyst.

UppNerUppNerUpp

2009-11-06T18:04:00.002+01:00

Det som är bra med att vara CalleMannen är att det ibland krävs så lite för att det ska vända. Helt plötsligt är jag bara på den där andra sidan. Oftast hinner jag inte inte ens förstå hur och varför.

Noll/Genvägar och flyktvägar

2009-11-05T23:32:00.006+01:00

Om jag hade velat ha dig skulle jag vilja ha dig nu. På riktigt fast på skämt. Fullt ut.

Det som gör mest ont är hur lång tid det tar och hur snabbt det sen kan gå. En evighet. En sekund. Rädslan och oron.

Hade jag bara haft något att fly ifrån skulle jag försöka. Jag äger rastlösheten och fegheten. Och saknar modet och viljan.

Någonstans liksom stannade det vid att bara stanna på håll och se på och vara passiv.

Gräshelvete!

Allt är luft och ångor

2009-11-01T13:21:00.004+01:00

Inatt vaknade jag av att jag hade slutat andas. Häromnatten hände samma sak. På riktigt. Vad ska det betyda?

När jag har bestämt mig har jag verkligen bestämt mig. Tills dess att jag ångrar mig.

Dörren är låst. Dörren står på glänt nu.

Ps. Jag har en plan. Ds

Tids nog, till slut

2009-10-11T23:39:00.004+02:00

En tid ska komma då allt tar fart. Hatar att stå still. Bottnar ingenstans längre. Når liksom inte fram. När börjar det?

Att vänta och längta hade varit så mycket enklare om man visste vad det en dag skulle mynna ut i.

Jag saknar lugnet och självklarheten. Eller var jag någonsin där?

Tiden förstör allt. Det är lika bra att döda den.

Hemligheter

2009-10-04T22:40:00.007+02:00

Om jag skulle kunna ändra på allt skulle jag inte ändra någonting just nu.

Eller okej då, kanske någon liten detalj.

__________________________________________________________

Jag skulle offra allt om jag bara fick chansen, men ändå är jag inte beredd att offra någonting. Ni känner mig nu va?

__________________________________________________________

En del saker låter man vara osagt. Det bara är så. Så är det.

....å andra sidan

2009-09-14T23:27:00.003+02:00

Lite nytta. En oväntad gåva från den bästa av vänner. Ett telefonsamtal och en beställning. Ett bortglömt underskattat kvällsmål. Ett beslut. Kvalitetsensamtid.

Vissa dagar kräver jag inte mer än så här. Bara så att ni vet.

Ps. Jag borde rimligtvis vara en lycklig man som omges av så fina människor. Helgen påminde mig om det. Hoppas det hjälper. Ds

Gud, uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar

2009-09-12T07:43:00.009+02:00

12 september. 07.44 och lördag morgon. Har vaknat av tystnaden, tomheten och ensamheten igen. Har vaknat från drömmen och hamnat mitt i verkligheten ännu en gång. På något sätt verkar jag bara kunna vakna tidigt när jag inte alls behöver. Bakfyllan har utlöst sentimalitet och självömkan, två av mina specialiteter, så jag frossar. Strör lite salt i såren och målar lite fan på väggen bara för att jag kan. Tänker på låttexter och låttitlar som kan formulera mina tankar bättre än jag själv och kommer på ett flertal. "Im going slightly mad" inleder. Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö.

Helst av allt vill jag hitta något som betyder allt. Tills dess kan jag tänka mig att nöja mig med något som inte betyder någonting.

Jag vet inte ens om jag tror på det jag säger men jag hoppas att jag talar sanning. Jag kan inte genomskåda mig själv längre.

Funderar på oförmågan och oförmågan att göra något åt den. Och maktlösheten. I evighet. Amen.

Ryggen mot väggen. Tittar på sista dansen. På vägen hem igen lovar jag mig själv igen, att nästa vecka bjuder jag upp någon, vem som helst.
Krunegård - Hela livet var ett disco

VEM SOM HELST? VEM SOM HELST. VEM SOM HELST!

Ps. Jag vet att jag inte borde men jag behöver det. Jag är rädd. Förlåt.

Niotusentrehundrasextonde dagen

2009-09-07T22:50:00.005+02:00

Ingenting händer. Sen händer ingenting. Absolut ingenting. Men så plötsligt händer ingenting. Allt är som förut. Jämt.

Somliga saker försvinner och kommer aldrig tillbaka. Det är du å jag. Somliga saker kommer och stannar sedan kvar. Det är du å jag. Andra finns redan där och kommer alltid finnas. Det är också du å jag. Så är det. Livet.

Jag anar ingenting, men det hjälper inte. Ensam är svag. Ensam är varg.

Jag menar ingenting. Absolut ingenting.

Eller?

Konsten att nå ut, fram och in

2009-08-28T00:19:00.006+02:00

Jag har alltid haft svårt att förstå mig på folk som påstår att de "inte gillar musik" eller "inte är så intresserade av musik". Efter vad jag har varit med i afton framstår det som helt ofattbart. För att kunna lämna kvällens spelning med Bo Kaspers och säga att man är oberörd måste man ha en känslomässig störning. Det är inte ofta man är lyrisk över saker och ting, men ikväll vill jag påstå att ordet kan användas i sin rätta bemärkelse.

Från den första stund när Bo Sundström ikväll öppnade sin mun och lät sin ljuva stämma eka över Mariaberget och sedan sväva ut över hela huvudstaden var jag förälskad. Att han även valde att göra det på det som måste vara Stockholms, eller förmodligen rentav Sveriges, bäst belägna utomhusscen gjorde inte saken sämre. När man lyckas få folk man aldrig ens har sagt ett ord till att börja stortjuta till en av de låtar man har skrivit kan man dö nöjd. För mig är det hur häftigt som helst (den här gången var det inte just jag som fällde tårar, men det var inte långt borta). Efter sisådär halva konserten entrade dessutom Tomas Andersson-Wij scenen och hjälpte till att bära fram självskrivna "Stunder som den här" till rent himmelska höjder. När mina två största musikidoler (om man fortfarande får ha sådana i denna ålder) tillsammans, på det vackraste av sätt, förde fram budskapet "Allt som vi har är stunder som den här" var jag beredd att hålla med. En stund senare försökte Bo Kasper Sundström på egen hand lura i oss att "vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö" och jag köpte det rakt av. Folk var förstummade och just då, just där, kände jag mig precis hur odödlig som helst. Ren och skär magi tamejfan.

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de människor som aldrig får uppleva den här känslan enbart genom musik, lite synd om dem där det inte riktigt går att nå ända in med så enkla medel. Hos mig trängde kvällens toner hur djupt in i själen som helst. För mig är det stort, riktigt stort. Natten är dessutom ljuvlig och den tropiska natten har, om än för en kort stund, återvänt. Ibland känns livet trots allt helt okej. Ibland blir man lyrisk.

Konsten att tycka, tänka och tro (samtidigt)

2009-08-24T23:46:00.011+02:00

Så gick ännu en sommar. Det är otäckt att tiden försvinner så fort och det är nog ännu obehagligare att man ens tänker så. Snart byter världen färg och det är dags att göra plats för det nya. Längtan har fått en ny dimension och strävan ett nytt mål. Saknaden är densamma. Det är dags att dra ett streck igen. Det är dags att tala med en ny röst.

Mest av allt hatar jag att stå still, i alla fall känslan av att göra det. Samtidigt är all rörelse (och flykt) en strävan efter att någon gång få stanna upp, om än för en kort sekund, se bakåt och uppleva ett ögonblick av total inre frid. Det är oftast det som finns bakom hörnet som lockar mest, sällan det man har mitt framför fötterna. Jag antar att det är det som kallas drivkraften. Jag antar att det är det jag ska ha min rastlöshet till. Jag måste bara lära mig leva med den först.

När jag var där mitt ibland dem kunde jag inte låta bli att stanna upp för ett kort ögonblick. Tänk att få stå där bland 60 000 helt lika men ändå så olika människor och vara helt i centrum. Folk som lyssnar (mer eller mindre) intresserat och tror på vartenda ord (nåja) man säger. Tänk att i vissa fall kunna nå ända in i själen med endast ordens makt och kanske göra den där lilla skillnaden, det där som skiljer. Min önskan är att hos någon någon gång kunna göra just den där lilla skillnaden.

Ibland vill jag bara kliva ur min roll, bryta tystnaden och chockera, Skrika, vifta, synas, märkas, höras och kännas. Men tills dess att jag vågar behåller jag min gamla roll. Det är ändå den jag kan bäst och där jag trivs som bäst. Man är aldrig mer än det man gör. Till sist blir man sina val och sina handlingar. Kanske blir man även de val man aldrig gör, de beslut man aldrig fattar och det man aldrig vågar.

Vissa människor tappar helt distinktionen mellan sanning och lögn. De blir så bra på att ljuga att de till sist tror på sig själva. Det är sant. Och dumt.

Från mig till Jag, lite däremellan och tivoli

2009-07-27T00:13:00.006+02:00

Klockan har just passerat midnatt och den 27 juli 2009 är bara 14 minuter gammal. Det är en stjärnklar natt. En tyst, stilla natt bortsett från suset av bilar på den dånande motorvägen strax utanför. Det är nu jag låter det där alter egot leva ut till fullo och vara just ego. Det är nu jag samlar alla mina tankar och försöker formulera något av dem. De har annars varit sällsynta på sistone, tankarna, vilket jag ser som ett gott tecken. Men om man skrapar lite på ytan ser man hur mycket som ligger där under och bara väntar på att få synas, betvivlas, kännas, märkas, brännas och tänkas. Det är nog så jag fungerar.

Jag är på väg någonstans. Jag tror att jag vet precis vart men har nog egentligen ingen aning alls. Och kanske är det så jag vill ha det.

Vissa saker förblir osagda trots att man helst av allt bara vill skrika ut det. Det är något med det där att det enkla oftast är det svåra. Den värsta känslan är att något kan bli för sent, och tanken på det gör ont. Som fan.

Ständigt strävar jag efter förändring samtidigt som det inte finns något som skrämmer mig mer. Allt ska bli annorlunda men ändå vara precis likadant. Lite för rastlös för att stanna kvar, lite för feg för att ge mig av. Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö. Två steg framåt, ett tillbaka.

Och så längtar jag och hoppas att det okända är lösningen på mycket. Det som får det där som förföljer mig, gnagar och ekar i mig att tyna bort. De små detaljerna, de betydelselösa stunderna är då det känns som mest. Det kunde vara så enkelt.

Tack och förlåt

__________________________________________________________

Jag ägnar tid åt små problem
Ger dom näring, plats att växa å bli fler
Sån är jag
Att hitta något litet smått
Att förstora, multiplicera ger mig stånd
Sånt är härligt

Det var inte bra
Vad var det jag sa?
Men det är aldrig så lätt
Att alltid ha rätt
Det är aldrig så lätt
Att veta precis hur saker å ting egentligen borde ha varit

Olle Ljungström - Tivoli

Man måste igenom vintern om man vill se sommaren igen

2009-06-30T23:39:00.006+02:00

Efter att ha tagit en milslång joggingtur längs strandpromenaden med den bästa av vänner i staden jag älskar att hata, följt upp det med ett svalkande dopp och sedan avrundat med lite vanligt jävla umgänge är det svårt att inte känna en diffus känsla av förälskelse och upprymdhet. Sommaren 09. Jag gillar den.

Vissa platser blir ägda av minnen, sätter djupa spår och är sedan förlorade för alltid. Jag har en grej som går ut på att att aldrig ångra något jag har gjort, men jag ska försöka välja dessa platser med större omsorg framöver. För min egen skull.

Livet är kort. Livet är evigt

2009-06-23T00:16:00.006+02:00

Efter att, från en bergshäll någonstans vid Zinkens damm, under några timmars tid sett solen sakta vandra för att så småningom drunkna bakom hustaken någonstans i de norra delarna av vår vackra huvudstad är det svårt att inte känna en diffus känsla av förälskelse och upprymdhet. Här vill jag bo en dag.

Vissa platser blir ägda av minnen, sätter djupa spår och är sedan förlorade för alltid. Synd att man inte kan välja.

Tro, hopp och lite kärlek

2009-06-11T13:54:00.005+02:00

Det här, mina vänner, är bland det allra vackraste jag vet.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö!

Tänk att han är/var en ganska nära släkting till mig ändå, den store Järegård.

Det är vackrast när det skymmer

2009-06-09T23:40:00.004+02:00

All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden
Över markens hus

Älskade, älskade Uppsala! Hur ska vi någonsin kunna skiljas åt?

Allt är givet människan som lån

När ingen annan ser

2009-06-01T01:26:00.006+02:00

Jag älskar tamejfan natten. Inte minst när den är av tropisk karaktär och både doftar och smakar sommar. Man skulle kunna se det som att jag helt enkelt är en nattmänniska, men som det pretentiösa stolpskott jag är född till är det min plikt att tolka in mer än så. Jag vill tro att det är något speciellt mellan mig och tystnaden. Något med stillheten, lugnet och de tomma gatorna. Något med det livlösa. Med tiden för eftertanke. Med kravlösheten. Jag vill tro att det har något att göra med att allt stannar upp, med att tiden liksom stannar för en stund. Att jorden slutar snurra. Det är när känslan av att allting förändras i en rasande fart och att dagar, månader, år försvinner alldeles för fort har infunnit sig som natten gör sig som bäst. För natten känner inga förändringar. Natten har ingen tid. Den har inte heller något stress, eller några måsten. Natten bara är. I natt hade jag kunnat fortsätta gå i all evighet, i alla fall tills natten blivit till dag och allt väckts till liv igen.

Ibland blir jag påmind om hur liten människan är. Jag träffade på en nattvandrande pälsvän på min nattliga promenad och kunde givetvis inte låta bli att stanna till. Med den lenaste och ljusaste av bebisröster: "Kss, kss, kss. Heej! Hej kissen! (paus) Är du ute å spatserar? (paus) Jaa. Hej då". Jag blir nog inte mindre än så.

Ursäkta att mitt språk är lite svårt ibland, men jag måste skriva på CalleManska. Det är bara den jag är. (Hoppas nu att det ironiska budskapet går fram)

Ett tyst skrik från ett hjärta som sakta förtvinar

2009-05-14T13:46:00.006+02:00

Att dö litegrann för varje gång. Ge, ge, ge. Att törsta. Att krampaktigt fumla efter något att hålla fast vid. Något som består. Ekot av ett hjärtas saknad av någon att slå för. En längtan efter att ge sig själv fullt ut. I bästa fall lyfta lite, men alltid behålla en fot kvar på marken. Att ha så mycket att ge men vara tvungen att hålla tillbaka. Balansera mellan likgiltighet och att vilja skrika. Att vakna av tystnaden. Saknaden. Tomheten. Att vakna och bara vilja skrika.

Jag kan det här nu. Dra med mig ner, ta med mig upp. Ta mig bort och ut! Ut och bort!

Intryck, avtryck, stjärnor, förhoppningar och regnbågar

2009-05-09T09:41:00.006+02:00

Jag förstår inte när det hände att jag blev en så rastlös människa. Efter en hektisk och händelserik vecka borde jag rimligtvis älska lata lördagförmiddagar. Pusta ut. Låta tiden komma ikapp. Tid för eftertanke. En gång var dessa stunder ovärderliga. Men jag är väl kanske lite orimlig.

V.19 2009 måste få toppbetyg. Upplevde ex. igår min bästa lärartimme så här långt i min "karriär". "Livet och människor förändras hela tiden men stjärnorna är alltid desamma". 16 år och stora ord.

Full fart och alldeles för lite tid att reflektera. Det är ett jävla påhitt det där med att man mår dåligt av att ha mycket att göra.

Det bor en hel värld inom mig

(Katten). Slaven.

2009-04-26T22:33:00.007+02:00

För mig är det antingen svart eller vitt, helvete eller himmel. Jag lever ett liv fri från nyanser och mellanting. Kommer alltid höra hemma på kanten. Antingen eller. Allt eller inget. Inga jävla gyllene medelvägar. Vissa dagar bli förälskad i var och varannan person jag träffar. Andra dagar stänga rummet och låsa. Vissa dagar tro, andra misstro. Orimligt höga krav på tillvaron emellanåt men ibland nöja mig med de små stunderna.

Jag älskar att förlora mig fullständigt i de små ögonblicken och förföras av tiden och rummets magi. Såna dagar är det oerhört lätt att vara mig. Allt eftersom tiden går blir de små ögonblicken bara större och större. Det är detaljerna jag lever för inte de där stora svaren, ändå är det alltid i det stora jag söker.

Jag vet precis vart jag är på väg nu men har samtidigt ingen aning. Som vanligt är jag kluven.

Och slutligen den där längtan. Ibland undrar jag. Jag vill också lyfta. Kanske är jag för feg för att ta den där risken. När man lyfter lyfter man högt. När man faller faller man hårt.

Det här med trevligt bemötande

2009-04-22T22:22:00.004+02:00

Hej!

Jag är också ledsen men det ställer nog till mest problem för dig. Om vi inte kan besöka dig så kan du inte bli godkänd på kursen.
Vi får titta över pusslet och se om det går att ordna.

XXXX

----- Original Message ----- From: "XXX"

To:
Sent: Tuesday, April 21, 2009 9:12 PM
Subject: VFU-besök

Tittade nu på mitt schema framöver och den klass som har lektion
onsdagar 11-12.20 (då både du och Johanna tänkt besöka mig) utgår från
v. 18 och framåt eftersom dessa elever då går ut på praktik. Detta
gäller även måndagslektionen 11-12.20. Ledsen om det ställer till det
för er! Jag borde naturligtvis haft bättre framförhållning och
berättat detta tidigare. Hade dock inte tittat så långt fram i
planeringen.

/Calle

Det var en gång en vacker sen kväll i juli

2009-04-08T23:24:00.004+02:00

Stunder som ingen någonsin kan ta ifrån mig.

Jag har mycket som jag vill säga, alltså väljer jag att hålla tyst

Småfolkets konst

2009-03-27T19:44:00.002+01:00

Jag bara älskar barns totalt ologiska och oberäkneliga sätt att tänka. Tomteluva, badmästare, träd. Genialiskt!

Falska vänner

2009-03-24T12:48:00.003+01:00

Jag kan dina trappor
alla dörrar, alla lås
Dina lådor utan handtag
varje språng
och när du vaknar om en stund
ska du höra lövsångaren sjunga
i stora trädet utanför
Kom ut dit och lev
innan du dör

Oroshjärta

Du har vaknat upp i stup
och du har klängt längst ut på kammen
Alltid nånting du gjort fel
och nåt hemskt du sagt
men ingen bryr sig som du gör
ingen människa väger alla orden
och om då dom ändå skulle göra det
men låt då den stackaren göra det

Oroshjärta

Det du räds
drar du till dig
och det du jagar
glider undan
Det du vill äga
kommer en dag att äga dig
Och du kan kämpa ett helt liv
utan att vinna en enda seger
Du vet, dom blodigaste krigen
är alltid inbördeskrigen

Jag har hört dina rop
och lagt svaren i ditt hjärta
Sluta sök dom bakom molnen
nu är jag här

Oroshjärta

Tomas Andersson Wij - Oroshjärta
______________________________________________

Oro och tvivlan. Tvivlan och oro. Kan ni aldrig lämna mig ifred?

Om jag ändå vore en ballong. Med helium i. En blå.

2009-03-23T00:44:00.004+01:00

Allt som oftast nu för tiden har jag ingenting att säga. Vad ska det betyda?

En gång älskade jag dagar som den som nyss passerat. Nu för tiden känns de bara tomma. Rastlösa och destruktiva, för att inte säga dekadenta. Är jag vuxen nu? En del av mig kommer nog aldrig bli. Vad jag än finner kommer jag alltid fortsätta söka. För att jag kan kanske.

Jag önskar att jag någon gång kunde fastna eller landa någonstans mittemellan.

Allt är helt lösryckt ur sitt sammanhang

Korta möten med gammalt folk

2009-03-06T11:57:00.004+01:00

Man borde skaffa sig en uttalad policy om vilka folk man ska stanna och småprata med samt vilken grad av trevlighet man ska bjuda på. På så sätt undviks sådan förvirring som idag drabbade mig inte mindre än fyra gånger på mindre än en halvtimme. Ni vet, man hälsar lite försiktigt och vet sedan inte om man ska stanna för att småprata lite. Man tycker sig tolka en signal och börjar småprata samtidigt som man märker att samtalspartnern fortsätta gå osv osv. Om folk då vet vilken policy man har så slipper man bli osäker när man möts och kan enkelt klara av det med ett lågmält "Hej", en nick, ett glatt "Nämen tjena!" eller på sin höjd "Tjena! Läget? Tack bra. Hörs!". När jag får några veckor över ska jag utarbeta något slags modell för detta där folk placeras på olika nivåer. Den borde också innehålla ett avsnitt om hur man agerar när man träffar på samma person igen efter att man tidigare under dagen träffats och utbytt artighetsfraser.

Dessutom borde man köpa sig en tyrolerhatt

Språkets funktion

2009-03-04T23:44:00.003+01:00

Sju ord nedskrivna på ett vykort fick mig nyss att reagera starkare än väntat. Underskatta aldrig språkets makt över tanken. Ibland tränger sig sanningen och allvaret alldeles för nära inpå. Och då och då tar de sig till och med innanför.

En liten bit av mig genom andra

2009-03-03T00:12:00.008+01:00

Det är något väldigt vackert med människor som gör konst av sitt lidande. Folk som är fullkomligt sönder men tack vare (eller på grund av) det försöker skänka helhet och tröst till oss andra. Kan man annat än älska en människa som tar dessa ord i sin mun: "Det känns som om jag hamnat i något form av helvete, och definitonen av det helvetet är att få allt man åtrår men inte kunna njuta av det." Så jävla tragiskt, men så jävla vackert. Det går som bekant en hårfin gräns mellan galenskap och genialitet, och det är ibland så skönt att vissa bara struntar fullständigt i det och vågar vara idiot i vissas ögon bara för att få uppfattas som genier av andra.

För varje person jag träffar som sedan lämnar blir en del kvar. Jag tror att en del av mig blev kvar hos dig. Och dig. Men det verkar vara så det fungerar. Man tar vad man vill ha och nästa stund ser man bara en ryggtavla. Utan ett ljud. Utan ett spår. Och så drar man ett streck och går vidare. Är det så enkelt? Jag önskar att jag också bara kunde sortera och välja bort.

Tack och förlåt

De kallar det natt och säger att vi ska sova. Jag säger: Nej! Där blir det bestämt nej!

2009-02-23T03:12:00.007+01:00

Klockan har just passerat tre och jag är klarvaken och skriver från en nollgradig februarinatt någonstans mitt i livet. Det är alldeles tyst och mörkt utanför. Så även innanför. Dagen som har passerat tycks ha varit dagen då någon högre makt bestämde sig för att jag skulle få betala för alla de gånger jag påstått att jag inte brukar bli bakfull. Det är en kostsam eskapism den där alkoholen. Har bekantat mig med den märkliga och lite otäcka känslan av att inte kunna bli nådd hela dagen, och att inte kunna nå folk när jag själv vill. Helt utelämnad och ensam på ett helt nytt sätt. Vet inte alls vad jag ska dra för slutsats eller lärdom av det.

(Med risk för att verka tjatig) För ett år sen lät det bl.a. så här:
"Framfor oppen eld och i den ljumma brasilianska sommvarmen satt vi och drack billiga caipirinhas till ljudet av vagor tills det nastan borjade ljusna. Filmen tog slut nagon gang framat gryningen."

Om man kan prata om nostalgi om något som bara är ett år gammalt så är det det jag känner. Ett ögonblick av ren och skär magi som svetsats fast. Den stunden var tamejfan det vackraste jag har upplevt sen jag konfirmerades. Önskar allt folk och fä att få uppleva sådana stunder någon gång under sin livstid. Allt som vi har är stunder som den här gott folk.

Jag gillar hur en nyupptäckt artist bara kan äga och förgylla min dag. Idag tillhör dagen en svensk man i 50-årsåldern med mörk basstämma. En helt klart sundare eskapism.

Slå sönder min värld. Slå mig med häpnad. Få mig att kippa efter andan. Ta mig med storm eller ta mig med upp bland molnen. Svep undan mattan under mina fötter. Stånga mig! Gör nånting!

Saliga väntan...

Det bästa av två världar

2009-02-20T15:17:00.004+01:00

Det kan vara så enkelt. En vinterpromenad med solen i ryggen och favoritmusiken i lurarna. Det var allt jag begärde av den här dagen. Av vissa dagar kräver jag inte mer än så. Världen är vacker idag. Ibland hittar jag styrkan i det som är min största svaghet.

Två februaridagar kan vara så oerhört olika. Olika år på så olika platser i världen men ändå samma känsla.

Det år som flytt

2009-02-15T13:32:00.002+01:00

Så här skrev jag för ett år sen:

2008-02-15 00:33 Praia de Armacao, Florianópolis, Brasilien

Vinden har vant

Sedan sist har vi tagit oss vidare norrut till Florianopolis och den paradislika byn Praia de Armacao. Florpa ar bade dels en stad (som vi ska gora en dagsutflykt til imorgon) och en o, och det ar alltsa i en av ons badorter vi befinner oss. Motgangarna ar antligen slut och vi ar glada att ha lamnat Porto Alegre och regnet bakom oss. Har har vi istallet haft stralande sol och runt 30 grader tva dagar i streck. Minst sagt valbehovligt!

Igar blev det sol och bad och idag hyrde vi cyklar och utforskade sodra sidan av on. Vi hittade en helt ode strand med starka och stora vagor! Det ar oerhort vackert har. Sa vackert att jag inte ens tanker forsoka beskriva det utan lata bilderna tala sitt tydliga sprak. Varje dag inleds och avslutas pa samma satt: 24 trappsteg ner till havet och ett dopp i det bla. Hostelet ligger precis vid havet och vi har fran var sovsal (25 baddar) max 10 meter till vattnet. Har blir vi kvar till lordag da vi flyttar till en lite storre by pa on dar det ska vara lite mer livat. Pa mandag tar vi sedan bussen till Curitibia.

Ont om tid och darfor en valdigt kortfattad, men forhoppningsvis anda tillracklig, redogorelse av de senaste dagarna.

Vi hors!

Calle

Det finns februaridagar. Och så finns det februaridagar...

Det vi glömt att vi kommer ihåg och vi tror att vi inte minns

2009-02-04T22:56:00.005+01:00

Allt förändras. Inget förändras.

En del av de stunder och ögonblick vi upplever stannar för evigt trots att vi nästan alltid tror att vi har glömt dem och gömt dem någonstans där vi aldrig kommer hitta dem. Eller kanske är det snarare så att vi har glömt att vi kommer ihåg dem? Detsamma gäller de människor vi möter. De känslor vi känner. Då och då behöver jag påminna mig om det när det känns som om dagarna bara går på rutin och varje dag är den andra lik. Jag tänker fortsätta hävda att det är i det lilla som det stora ryms. Ibland behöver jag bara intala mig själv det.

Dessa små ting som lämnats kvar blir sällan så betydelsfulla som så här långt efteråt när man tror att man har glömt dem. Kanske är det just det som är syftet med att uppleva dem. Alla har ett ofanligt stort arkiv att plocka dessa små bilder och filmer ifrån. Vi kan och behöver förnimma dem ibland.

Jag har haft en sån där kväll som jag inte haft på väldigt länge där jag bara försvunnit från jordens yta och flytt i min egen tankevärld några timmar. Det är något som jag har och som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Ett slags tryggt isolerat rum. Ett litet ställe som jag äger dit ingen annan har tillträde. Ibland är det tungt att vara i det där rummet helt ensam med alla ensamma tankar och känslor. Det kan kännas tomt och kallt där och ibland finner jag inte alls någon ro till att vara där. Men jag har nyligen storstädad och funnit ett nytt ordningssystem. Sorterat ut och möblerat om.

Inget varar för evigt. Allt varar för evigt.

Och vid närmare efter så har jag nog gjort tillräckligt med plats för en till

Slutsats sen sist

2009-02-01T14:23:00.001+01:00

Saknaden är både mycket svårare och lättare att handskas med när den har ett namn

Det gamla, det nya och saker jag trodde jag glömt att jag kom ihåg

2009-01-06T22:15:00.008+01:00

Nytt år och en ny chans att förändra allt. På just denna blogg för ungefär ett år sen skrev jag något i stil med att jag skulle göra "2008 till det bästa i mitt liv". Jag fick fel. Vad jag inte tänkte på när jag skrev var att slumpen spelar en stor och avgörande roll i var människas liv. Det finns så mycket som händer som vi inte kan påverka. De små val vi gör, som får de stora konsekvenserna.

Nä, 2008 går inte till historien som något av de bästa i mitt liv, men jag vill ändå inte ha det ogjort (och tur är väl det, för det kan jag ju inte).
Det var ett år då jag var på andra sidan och vände. På både ett, två och tre sätt. Ett år som har lämnat avtryck. Jag har slitits mellan evigt liv och plötslig död, villkorslös kärlek och meningslöst hat och mellan det aldrig slocknade hoppet och fullständig förtvivlan. Således ett ganska turbulent år. Men hur som helst: här är jag! På andra sidan. Lite starkare, lite snyggare och lite mer ärrad och livserfaren.

På förekomna anledningar säger jag därför om 2009 som en man vid namn Ray Evans skrev en gång för längessen: Que sera sera, whatever will be will be!
__________________________________________________________

Jag minns första gången jag visste att jag levde. Det var en bitande kall vinternatt. Till mina föräldrars viskande röster slog jag upp mina klarblå ögon och tittade upp mot den svarta himlen som var prydd av tusen och åter tusen stjärnor. Vägen hem från grannen var bara ett tiotal meter, men dessa tiotals meter liggandes i resesängen finns kvar än i idag mer än 23 år senare. Jag minns inte vad jag tänkte, men jag kände nog då att allting skulle ordna sig ganska bra för mig. Det är så konstigt hur man minns och vad man väljer.
__________________________________________________________

I år tar jag ytterligare ett par steg och hoppas att jag närmar mig den mittpunkt där vi ska mötas

Sanningen, och inget annan än sanningen

2008-12-30T09:58:00.004+01:00

Fan också. Jag är avslöjad! Och jag som trodde att jag dolde mina signaler väl...

http://www.aftonbladet.se/wendela/article4088836.ab

Slickar sig runt munnen?

Cosmopolitan sitter verkligen inne med alla svar om oss män

Diskbänksrealism

2008-12-21T23:35:00.010+01:00

Upptäckte nyligen alla vardagspoeter i DN. Jag blev så inspirerad att jag skrev ihop det här:

__________________________________________________________

Stilla morgonstund

Solen sipprar in genom halvt uppvinklade persienner

Ett skuggmönster på våra blåvitrutiga duntäcken

Jag vänder mig sakta om och lyssnar på dina lugna andetag

Är du vaken?

Så viskar jag: "Om du är solen, så är jag skuggan som följer dig"

Somnar om och vaknar någon timme senare

Solen har gått i moln, och platsen bredvid mig är kall

Hör kaffekokaren i köket

"Gött", tänker jag
_________________________________________________________

Var går gränsen mellan galningen å snillet?

Den förbannade vita lögnen

2008-12-17T10:49:00.008+01:00

Älskade jag!

Med åren har jag blivit så bra på att ljuga för mig själv att det krävs någon annan för att avslöja mig. Den där bilden av vem jag vill vara och vem jag faktiskt är passar ibland inte alls in i varandra. Jag vet inte vilken av bilderna som är en billig kopia och vilken som är äkta. Vem försöker jag lura?

Jag har sökt dig nästan överallt. I filmer och musik, i prosa och lyrik. Letat nära och långt borta. Jag har trott blint på andra människors förmåga att göra mig hel, bara för att känna mig mer halv än någonsin tidigare en tid senare. Detta eviga sökande. Kan det någonsin få ett slut?

Är verkligen det enda sättet att vara i nuet att fly därifrån? Kanske är det så. Kanske är det mitt sätt?

Ps. Snart vet jag ingenting längre. Jag behöver mig mer än någonsin. Jag saknar mig! Ds.

Tack och förlåt

Mvh Lilla Ego

Världen som vi inte vill kännas vid den

2008-12-11T15:22:00.009+01:00

Jag förstår det bara inte. Det gör ont. Det är otäckt när verkligheten kryper så där nära inpå som bara verkligheten kan göra. Ibland vill man bara blunda, rulla ner persiennen och glömma allt som finns där utanför. Glömma all ondska, allt hat och allt meningslöst lidande. Stänga in sig i det skyddsrummet och hålla för öronen så att man slipper höra kriget utanför, utanför vår skyddade trygga sfär.

Någonstans här har man två valmöjligheter. Antingen stannar man inne i sin "skyddade" vrå och gläntar bara på gardinen när ljuset kan tränga in. Ignorerar allt det dåliga och tar bara till sig allt det fina samtidigt som man viskar till sig själv: "det händer inte mig, det händer bara andra". Eller så försöker man att bry sig om sina medmänniskor som man stöter på genom livet. Lyssna, ställa upp, ta sig tid, vara vän, försöka ge goda råd och tröstande ord, ha en öppen famn. De där små gesterna som kan betyda så mycket. Vad väljer du?

Hur jag än vrider och vänder på det här så kommer jag bara fram till ett och samma svar. Det är som om Tomas Di Leva av alla människor letat sig in i mitt huvud och säger: "vi har bara varandra". För det är faktiskt en tröst vi alltid har. Vi har alltid varandra (och alltid de där små stunderna där man ser det stora i det lilla). Och tillsammans kan vi bygga en ny skön värld. En värld där folk har närmare till kärlek än hat. Låt mig fortätta balansera på den där banala gränsen och säga: Mer kärlek och omtanke folk! Orka bry er!

_________________________________________________________

Jag ska sluta se på TV
Jag ska se efter om jag kan
För jag har svårt att se nåt nöje
I att man slår hjäl varann

Jag ska inte längre lyssna
På dom som bor här ovanför
Det dom säger till varandra
Är nåt jag hoppas att vi aldrig gör

Vi bygger en ny skön värld
Vi bygger en ny skön värld

Jag ska inte tänka efter
På allt de sjuka som vi gör
Det är en galen tid vi lever i
Det var nog ännu värre förr

Vi har dansat och marscherat
Vi har skövlat och planterat
Vi har älskat och torterat
Det är nåt som människor gör

Vi bygger en ny skön värld
Vi bygger en ny skön värld

Bo Kaspers Orkester - En ny skön värld

Mellan ett och noll, dur och moll

2008-12-02T02:09:00.005+01:00

Jag minns en tid av självklarheter, åtminstone vill jag minnas den så. Allting hade ett syfte och en mening då. De där okända frågetecknena lyste med sin frånvaro och var ersatta av utropstecken. Min väg var utstakad, upplyst och allt jag gjorde, alla människor jag träffade och alla val jag gjorde tycktes följa någon slags röd tråd, fylla något slags syfte. Jag följde bara det upplysta spåret och tänkte knappt en sekund på vart det skulle bära mig. Framtiden var min vän och det förflutna var just förflutet och förgånget. Framåt var framåt, bakåt var bakåt och vägen låg framför mig. Inga konstigheter alls.

Men sen började jag snegla i den där backspegeln alldeles för länge och glömde att fortsätta framåt. Jag fastnade alltid i något eller i någon och förvandlades plötsligt från att vara kung i mitt eget rike till att bli någon slags slav under mig själv. Utan att tänka efter sökte jag svaren jag redan funnit på gåtorna jag redan löst. Jag gjorde som jag alltid gjort, byggde upp bara för att rasera. Mitt palats blev ett fullkomligt kaos.

Nu har jag börjat om från noll och är på god väg till ett. Mina steg är mer bestämda och jag gör vad jag kan för att sopa igen spåren efter mig. Vissa tänker jag dock låta vara så att jag då och då kan resa tillbaka och se om de finns kvar. För det är så lätt att tiden till sist slipar till kanterna på de där minnena och får dem att passa i vårt inre.

Ibland vill jag bara att någon ska ta över för en liten stund. Hålla om mig hårt och överösa mig med löften, löften om att aldrig någonsin släppa taget. Jag vill tro naivt på allt som viskas och känna att allting ordnar sig. Att allt ordnar sig oavsett vad som händer. Försvinna från jordens yta en stund. Känna hur enkelt och okomplicerat allt kan vara.

Om jag ger dig mina ord, ger du mig då en mening?

Innan allt försvinner, innan allt är över

2008-11-20T00:13:00.005+01:00

På ena sidan väggen stod Bo Sundström (frontfigur i Bo Kaspers Orkester) och talade om hur allt kan förändras på bara någon sekund. Hur den mark man står på bara kan försvinna under ens fötter. Hur hela livet kan vändas upp och ner och om allt som hemskt sker runtomkring oss. Alldeles för nära oss. Att man ska vara rädda om varandra och försöka ta tillvara på den tid man har här och att ta en dag, ett ögonblick i sänder.

På andra sidan väggen, ungefär samtidigt, händer det här:
http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=830226,00.html

Som om vi behövde ytterligare ett bevis på att vi lever mitt i verkligheten

Vi hör en vän berätta om ett par
som har en son med bara några veckor kvar.
Dom kämpar för att hålla uppe modet,
det är tydligen någonting med blodet.

Dom tar en dag ett ögonblick i sönder

Vi läser tidningen och stannar upp ett slag
och tänker att det kunde varit hon och du och jag.
Som hade suttit på det flyget,
om inte resan fått det dåliga betyget

Vi tar en dag ett ögonblick i snder
och hoppas innerligt att inget hinder.

Bo Kaspers Orkester - Ett ögonblick i sänder

Skriv en bok som alla läser,
ge pengar till ett institut.

Gör en sång som barnen sjunger,
när terminen tagit slut.

Sy upp en kollektion med kläder,
ge ditt namn åt ett gevär.

Va det extra i parfymen,
den som vackra kvinnor bär.

Säg ett ord som blir bevingat,
sätt en flagga på en topp.

Spring på under tre minuter,
ett 1500 meters lopp.

Vi kommer alltid att leva
Vi kommer aldrig att dö

Korsa apor med kaniner,
få ett pris ur kungens hand.

Se till att skaffa några ungar,
eller sätt en värld i brand.

Vi kommer alltid att leva,
vi kommer aldrig att dö

Det vänder, det vänder, det vänder

2008-11-11T22:53:00.000+01:00

Vissa dagar
är som brunnar
jag bara rinner emot
Där allt samlats
all oro
jag aldrig har förstått
Vissa dagar
vågar jag tänka
att ett sätt
är att bara ge upp
Andra dagar
vågar jag ta det
för vad det är

Vissa vänner
är som sjöar
jag ser botten på
Hos andra vänner
skulle jag aldrig
söka tröst
Det finns stunder
då jag slocknar
och ser alla
som bara drog förbi
Andra stunder
då jag kan ta det
för vad det är

Vissa drömmar
är så starka
att de krossar en
Andra drömmar
mer som löften
och man kan ge dem tid
Det finns tider
då jag kämpar
för att livet ska följa
min plan
Andra tider
då jag kan ta det
för vad det är

Tomas Andersson Wij - Vissa dagar

Tillfälligheter blir möjligheter, mörker blir ljus

2008-11-02T00:17:00.008+01:00

För ett par timmar sedan frös mitt cykellås fast och jag bröt sönder nyckeln i försöken att få upp det. Minusgraderna hade precis gjort säsongsdebut och jag var dessutom hungrig och lätt bakfull. Lägg därtill att detta var första dagen på årets mörkaste, och enligt många värsta, månad. Helt klart faktorer som skulle kunna förstöra en hel kväll.

Men istället blev det en trettio minuter lång promenad som jag allt annat än ångrar. Kylan bet i huden sådär behagligt friskt och gatorna blänkte av iskristaller. Folk var festklädda och helgglada och mina lätta steg komponerades av tidlös modern klassisk pianomusik. Kyrkogården lystes upp av tusentals tända ljus och jag kunde inte motstå att förundras och glädjas över hur så många döda kan skänka så mycket liv åt en kall novemberkväll. I parken bjöd Uppsala kommun på upplysta träd och för en kort stund stannade jag, såg mig omkring och tog sedan ett fotografi att förvara någonstans i minnet. Det vackraste fotografiet på länge som helt klart är värt en plats i livets fotoalbum. En tur ut i mörkret och kylan bara för att hitta värmen och ljuset. En stund av frid. Ett ögonblick av evighet.

Saker och ting kommer och går. Vissa vänner stannar (som tur är) för alltid, medans många försvinner och "byts ut". Flick/pojkvänner kommer och går. Man gråter lite, tar med sig det man lärt sig, bryter ihop och går vidare. Drar ett streck och går vidare. Glömmer. Man byter stad. Går igenom olika faser. Glömmer. Går vidare. Börjar om på nytt. Ibland gör det fruktansvärt ont hur förgänglig allt är och om jag hade trott på en gud skulle jag uppmanat denne att ge mig någonting som stannar. Men så dyker stunder som den här upp. Stunder som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Stunder som alltid kommer finnas där oavsett var, vad och vem jag är. Små ögonblick som är värda att minnas och något att falla tillbaka på. Någonting som stannar, helt enkelt. Hade jag hetat Tomas Andersson Wij hade jag skrivit texter som den nedan. Av min kväll blev det istället ovanstående ord. Och ännu en fin stund.

Man kan söka det i stora och världsliga ting. Prova sig fram, resa, lära sig nya saker. Träffa nytt folk. Få nya perspektiv. Vad jag än gör så är det små stunder som de här som är de allra största. I det lilla ryms även det stora.

Jag har längtat efter det här. Ett stort ögonblick på mer än ett sätt.

________________________________________________________

Se ballongerna som glider lågt
Lågt över broarna ikväll
Någon dyker från en gammal båt
Sommarlovsbarnen ropas hem

Det finns som smärta som växer in
In i den väv som är ens liv
Och det finns stunder av ljus och glädje
Mod och närhet, mjuka hjärtan
Älskning det är vi

Allt som vi har
Är stunder som den här
Några stunder som den här
Håll om mig

Det är vi två som går här nu
I en stad där minnen trängs
Där bord och stolar börjar fällas ihop
Och där dem tusen ljusen tänds

Det finns som rädsla som växer in
In i den väv som är ens liv
Och det finns stunder av ljus och glädje
Mod och närhet, enkla orden
Älskning det är vi

Allt som vi har
Är stunder som den här
Några stunder som den här
Håll om mig
Kom och håll om mig

("Stunder som den här" - Bo Kaspers Orkester (text av Tomas Andersson Wij)

För min skull

2008-10-31T02:29:00.004+01:00

Självklart funderar jag ibland kring det här med att lägga ut sig själv för allmän beskådning på internet. Att blotta delar av sig själv som man kanske inte borde etc. Men någonstans känner jag att det gör mig själv mer nytta än skada. Kanske naivt, kanske inte. Förhoppningsvis skadar det inte heller andra människor. Kanske gör mina ord till och med lite nytta någonstans. Det är väl någonstans min förhoppning. Jag är medveten om att jag går omkring med mitt hjärta i min hand (har provat det där med att sätta det i andras händer men utan framgång), men det är bara jag helt enkelt. Mitt sätt att vara. Folk må tycka att jag är pretentiös eller rentav korkad, men jag har kommit till någon slags tidpunkt där jag faktiskt inte kan tillåta mig själv att bry mig längre.

Jag såg en dokumentär om diskoteksbranden i Göteborg på tv ikväll och det satte inte bara igång en känslostorm utan även en massa tankar. Alla som på något sätt berördes av branden hade olika sätt att hantera sorgen på. Någon flyttade därifrån och gjorde sitt bästa för att glömma allt. Hon förlorade nära vänner den där natten, men orkade till sist inte med alla minnen och bestämde sig för att helt enkelt fly från allt. Uppenbarligen mer än bara en fysisk flykt. En annan hanterade sorgen genom att leva med den varje dag och göra något kreativt av den, att se det hon gått igenom som en kunskap. En styrka. "Jag har vunnit något, men betalat ett oerhört högt pris", för att använda hennes egna ord. Att acceptera att livet förändras, och att det ibland gör jävligt ont, men att det faktiskt blir bättre. En tröst man alltid kan falla tillbaka på. Tiden läker alla sår, men inte alla ärr. Att lära sig leva med dessa ärr är en del av livet. Ungefär en sådan filosofi. Den flyende kvinnan hade fullt av ärr på kroppen efter själva branden. Faktiska ärr. Ärr som kommer förfölja henne resten av livet. Vet inte alls hur jag ska tolka det, men tala om att lära sig leva med sina ärr!

Vissa människor verkar tydligen besitta den där förmågan, att i stor mån blunda för allt det de inte vill se mer än nödvändigt. Att dra ett streck och gå vidare och sopa allt det mörka under mattan. Andra har svårt att låta bli att se det de egentligen inte vill se, vilket påverkar det de faktiskt vill se. Väljer man vad man vill se och i så fall hur? Lär mig, den som kan.

Så slog klockan tre åter en sömnlös och till synes ändlös natt. En dag går från våra liv och kommer aldrig åter. Oktobers sista dag har just börjat och jag väljer att börja den så här. Varför? För min rastlösa själs skull, kort och gott. För mitt rotlösa blödiga jag som inte kan låta bli att känna och tänka om precis allting. Sån är jag. Vem är du?

Det som klibbar fast

2008-10-19T22:59:00.005+02:00

Lilla ego är här för att blotta sig

Så sitter man här igen och försöker få pusselbitarna på plats. Det är märkligt hur man kan vara så medveten om något och ändå låta det hända. Något är borta igen. Förgänglighet. Ännu ett kapitel att lägga till. Ännu ett fotografi där man ler och är lycklig att titta på och drömma sig tillbaka till. Ännu ett streck att dra. Ännu ett nu som förvandlats till då. Än en gång dags att släppa taget, att glömma och gå vidare. Och alltid gör det lika ont. Det är sagt att livet handlar om att hitta en bra balans mellan då, nu och sen. Jag jobbar på det, men det förflutna tar alltför ofta upp all plats som nuet och framtiden borde ha. Jag jobbar på att släppa taget, men jag kommer aldrig att gilla det. Ett slott av drömmar och förhoppningar har rasat igen och jag sitter här i ruinen och askan och försöker plocka ihop de bitar som är värda att ta med härifrån. De bitar som ska bygga någon slags ny grund. Sorterar ut och bort de bilder som kan nöta kanterna på det perfekta fotografiet, välja bort det som jag bara tänker låta vara. Det som jag bara tänker låta vara som det var. Det som är är, det som var var och det som blir blir.

Det är vackrast när det skymmer, all den kärlek himlen rymmer. Minns en tid då jag kunde nöja mig med stunder som dessa. Finna någon slags total frid i dem, ett slags obeskrivligt lugn. Allt vi har är stunder som den här. Jag saknar dem. Jag ska tillbaka dit en vacker dag.

Dags att dra ännu ett streck och gå vidare. Morgondagen är redan på väg. Sudda ut, sudda ut.

Eviga väntan.

Tack och förlåt.

När eftersmaken gör sig som bäst

2008-09-27T23:01:00.004+02:00

Jag vågar nog hävda att alla har varit där minst en gång. Ni vet, man hamnar i ett snabbt, aggressivt gräl med en okänd människa på offentlig plats. En meningskiljaktighet som oftast är över på mindre än 10 sekunder och handlar om något helt oviktigt. Oftast, för att inte säga alltid, får man gå därifrån, besegrad och med svansen mellan benen. I bästa fall har man lyckats få ur sig några svordomar eller något i stil med "skit i det du" eller "håll käften" (så där lagom dräpande). Resten av dagen och kvällen går sedan förmodligen, vare sig man vill eller inte, åt till att komma på saker man kunde och borde sagt. Sen ligger man där i sängen på kvällen och grämer sig och önskar att man fick spola tillbaka tiden och uppleva dispyten igen.

Själv har jag hamnat i ett par sådana situationer och aldrig så vitt jag kan minnas vunnit diskussionen. MEN ikväll skedde ett trendbrott. Jag var precis så där rapp i käften och uppkäftigt lugn som jag alltid har velat vara. Jag vågar till och med påstå att min opponent fick erkänna sig besegrad och att alla vittnens småleenden faktiskt var åt mina finurliga svar. Min motståndare var kanske iofs inte så värdig och hans klassiska argument "hur hade du gjort om din mamma..." och "jag har faktiskt varit på konsert massa gånger" kändes ganska tama. Men ändå! Jag vann! Någonting säger mig att jag kommer somna med ett leende på läpparna, kanske framförallt då jag tänker på hur den andra mannen ligger hemma och grämer sig och vill resa tillbaka i tiden. Min sorti var vacker, då jag körde den svårhanterliga "vända ryggen till och gå därifrån". Välkommen segerns sötma! Skål gott folk!

Plötsligt händer det

2008-08-26T14:29:00.004+02:00

Djäknegatan 77. Det är tisdag och sensommareftermiddag. Klockan närmar sig 14.30. Jag har varit och bekantat mig med mina blivande hemkvarter och stannat på hemvägen för att fynda två burkar vita bönor för endast 20 kr. Cyklar vidare smått nöjd och möter en vän med resväskorna i hand på väg mot Berlin. Tänker på flygplan som verkar vare lite i ropet i mitt liv för tillfället. Alla har flugit eller ska flyga för tillfället. Peggy Lejonhjärta ackompanjerar min hemkomst och djupt inne i eftermiddagsfilosofier om flygmaskiner och annat oväsentligt så märker jag ingenting. Jag cyklar samma väg, på samma cykel, i samma tankar och ungefär vid samma tid som så många gånger förr. Och märker ingenting. Men då! Plötsligt! En dammsugare! Mitt framför mig! Kanske det jag minst av allt hade förväntat mig se på garageuppfarten. Jag älskar när livet och vardagen bjuder på spännande överraskningar likt denna. En dammsugare. Mitt på uppfarten. En helt vanlig tisdagseftermiddag. Så jävla osannolikt.

Fem minuter senare var den borta. Borta lika snabbt som den kom in i mitt liv. Efter ikväll tänker jag förmodligen aldrig på den igen.

Glädje av och för oss som en gång haft väldigt fel (eller annat folk som bara vill ha lite roligt för en stund)

2008-08-26T00:52:00.007+02:00

Bjuder nedan på två fina länktips under kategorin "felsjungna låttexter". Mycket nöje! Förresten, skriv gärna in era favoriter så att ingen godbit missas.

http://www.saltmannen.se/

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article3175963.ab

_____________________________________________________

Förstår inte riktigt vad alla dessa sömnlösa nätter vill mig. Det enda de får ut av mig är konstiga blogginlägg och trötta morgondagar. Vad är det för roligt med det?

Del 2: Sagan om den försvunna pelargonien

2008-08-19T23:31:00.009+02:00

http://www.jnytt.se/Read__17811.aspx

Otroligt roligt! Jag tror att det här kan vara min nya grej faktiskt! Kanske är det mannen utan foten som är boven? Skulle göra vad som helst för att höra fortsättningen av den historien för övrigt. Jag fantiserar om att det här är en början på en mordgåta utan dess like i svensk kriminalhistoria. Kanske något för någon av de stora deckarförfattarna att snappa upp? "Det började med en pelargonie men...". Bara fantasin sätter gränser.

Det kan hända de mest fascinerande saker i Jönköping med omnejd. I somras hade det kommit in en äldre man, iklädd endast badbyxor, på ett äldreboende i staden. Han hade en stor tatuering och visste inte vem han var eller vad han hette, bara att han hade badat i en stor sjö. Sånt kan väl inte direkt vara vardagsmat i en undersköterskas arbetsliv?

Idag pratade expertkommentatorn på SVT om hur vanligt det var att ha sin tränare som pappa. Att ha sin pappa som tränare har man väl hört, men det här?!

Den tappade foten

2008-08-05T15:58:00.007+02:00

Människofot tillhörde saknad man

Den människofot som flöt i land i Tylösand i juli tillhör med mycket stor säkerhet en man som försvann från Halmstad förra året. Polisen misstänker inget brott.

DNA-prover från fotresterna som hittades i en herrsko visar att den med stor säkerhet tillhörde en man i 60-årsåldern som försvann i november.

Foten har lossnat från kroppen av naturliga skäl, uppger Sveriges Radio Halland.
TT
Publicerad: 2008-08-05

http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,70853562_852__,00.html

________________________________________________________

Det blir ju så när man blir äldre. Vissa blir dementa eller får dålig hörsel, andra tappar fötterna. Det är livets gång. Helt naturligt. Inget konstigt alls.

Kul också att det inte står något mer om den saknade mannen. Är han fortfarande saknad? Var är hans andra fot? Hur länge har foten varit saknad? Förvirringen är total

Hur kan något som känns så rätt ändå vara så fel?

2008-07-31T21:01:00.004+02:00

31 Juli 2008. Jag drömmer mig tillbaka till en tid då man inte visste bättre och då man helt enkelt chansade när man inte visste. En tid då texthäften till en cd-skiva inte var en självklarhet och när inte allting gick att googla på internet. Sanningen har sedan kommit fram flera år senare, då till glada skratt. Hjälp mig att fylla på listan!

- Ola Salo och The Ark sjöng inte "Let your ponny decide where you want to go, fast or slow, high or low" trots att det var den självklara sanningen nån gång på slutet av 90-talet. Det var alltså inte ponnyn utan istället "the body" som skulle bestämma.

- "I had my first real sixdream, bought it at the five and daim" sjöng Bryan Adams i sin "Summer of 69". Självklart köpte han sin första sexdröm på five and daim (som väl säkert troddes vara en affär där man förutom sexuella tjänster sålde daim och annat smått och gott för fem kronor) och inget annat! Att låten faktiskt har vissa sexuella anspelningar, om än inte på just detta ställe, förstod jag först flera år senare.

- UB40 hävdade att "White men say, only fools rush in". En personlig favorit och jag önskar att det var min egen tolkning, men tyvärr. Det fanns så klart inget tvivel om att det är de vita männen som sitter inne med sanningen om kärleken. Lovely!

- "So i want hundred bugs to get hit by a train...." i Bachelor Girls "Buses and trains". Varför skulle inte en låt kunna handla om att få hundra spänn för att slänga sig framför ett tåg? Helt rimligt! Men i själva verket sjunger hon alltså tråkigt nog "walked under a bus". Jag föredrar helt klart min tolkning!

Än idag kan jag undra varför U2 sjunger om "små negrer i sanden", vad Sean Paul och Beyonce menar med att det finns en "topshop in a snoppshop" eller varför mitt älskade Bo Kaspers inleder låten "En man du tyckte om" med att sjunga "jag har din snopp i min mun"

Förvirrade vakna drömmar

2008-06-27T02:12:00.005+02:00

Jag vet inte vad det är mellan mig och natten, men den verkar hur som helst vilja vara min vän (eller åtminstone ha mitt sällskap). Tyvärr visar den ingen som helst hänsyn till att jag ska upp tidigt imorgon, utan istället lämnar den mig klarvaken med alla tankar och vakna drömmar. Det var ett tag sen ett par av dem besökte mig nu, men i natt har de jagat ikapp mig och lagt krokben för mig. Jag föll platt och hårt och nu har jag inget annat val än att sitta här och konfronteras med dem. Tänk att det finns så många tankar som man inte tänker så ofta och så många minnen som man sällan minns.

När jag inte har roligare än så här brukar jag ibland roa mig med att tänka på folk som jag inte har tänkt på på väldigt länge. Kanske undrar jag hur de mår, hur de ser ut eller vad de gör. Sen undrar jag om de nånsin tänker på mig. Sen glömmer jag alltihop.

Ibland kan jag häpnas över hur mycket som får plats i en 176 cm lång 24-årig kropp. Rent logiskt kommer jag ha dubbelt så många minnen att tänka tillbaka på och dubbelt så många tankar att komma tillbaka till när jag fyller 48 år. Om man spinner vidare på det så är det kanske ändå så att allt var enklare när man var 12?

Och så låter jag den där drömmen sakta tyna bort som så många gånger förr. Stryper den, dödar den, och önskar att den aldrig någonsin återvänder, trots att jag vet att den alltid kommer vara mitt spöke.

Om Björn Skifs ändå visste hur rätt han hade när han skrev "det blir alltid värre framåt natten". Men han trivs ju åtminstone medsittjobb och har kompi-sar att snackamed. Och så flyter det på. Kanske sticker ut och tar en öl ibland. DÅ lever han minsann. Fast det är ju på dagarna och kvällarna det. Eller som han själv uttryckte det: "röppni fälls, örr ur i knön, och gniblisåå på kvällen".

Du fick sista ordet, min gode Björn. God natt alla hjärnspöken!

Världen är liten men jag är större

2008-06-11T14:09:00.006+02:00

Det händer att jag kommer på mig själv vara på väg någonstans utan att veta varför. Det är som att jag i ivern att komma någonvart har glömt hur jag ska ta mig dit eller vad syftet är. Som om jag tappade mig själv någonstans på vägen och inte riktigt hann med mina egna fotsteg. Som idag till exempel, då jag var på väg till tvättstugan utan tvättmedel. Eller som i fredags då jag var på väg till förfesten utan mina öl. Hur var det nu hon sa Karin Boye, det är inte mödan som gör målet värt resan?

Och folk säger att jag tänker för mycket...

Mellan ett och noll

2008-05-29T23:57:00.004+02:00

Det har varit en stor tid. En tid av känslor. Känslor av hur allt är oändligt och hur allt är oerhört ändligt. Känslor av meningslöshet och meningsfullhet. Stunder då jag velat stanna tiden. Stunder då jag velat dra tiden några varv framåt. Stunder då jag velat resa tillbaka. Stunder då allt känns overkligt. Stunder då ingenting känts mer verkligt. En tid då jag känt hur allt är värdefullt och värdelöst. Hur allt är vackert och fult. Sanningen. Lögnen. En tid då allt varit hoppfullt och hopplöst. Det har varit en tid som jag spar, och ett par ögonblick av ren och skär magi. Andra ögonblick av ren och skär dödsskräck. Det har varit en tid som jag aldrig kommer glömma. Jag har varit på båda sidorna och vänt.

Jag har dagar då jag är slav under mig själv. Andra dagar är jag kung i mitt eget rike. Det är svårt det där med balansgång. Ska det vara så här?

Jag har vunnit en resa in i framtiden, och sett de dagar som ska komma med skräckblandad förtjusning. Framtiden välkomnar mig med en öppen famn men ler samtidigt sitt mest lömska leende. Och jag skrattar med gråten i halsen.

Om jag ger dig mina ord, ger du mig då en mening?

Förstenad. Förstummad. Förförd. Förstådd. Förälskad. Förlorad. Förlovad. Fördummad. Förstelnad. Förbannad. Förlorad...

Förlåten.

Ord som blir mening som blir mening

2008-05-15T20:35:00.004+02:00

Det är en märklig känsla av att allt går på repeat som har hittat mig. Det verkar som att svagheten finns gömd djupt i varje styrka, på samma sätt som man ofta hittar styrkan i det svaga. Ibland lyfter jag från marken och ser mig själv från ovan. Det gör tyvärr inget klokare. Jag börjar få slut på ord nu.

Bittrast just nu: Ryan Adams. Eller vad sägs om "most of the time i`ve got nothing to say, and when i do there is no one that will listen anyway"?

Faran med att vänta för länge

2008-04-14T15:28:00.006+02:00

Jag drömde och planerade för en dag full av solsken och möjligheter men vaknade av regnet som smattrade på fönsterbläcket. Och möjligheterna blev begränsningar. Jag blev lovad en bättre morgondag, en bättre värld. Jag blev lovad att det går över med tiden. Jag hade tänkt mig långa promenader och väntade på det rätta ögonblicket. Men ögonblicket blev för kort. Det gled undan, och jag blev sittandes här med min spruckna dröm. Och regnet. Och det svikna löftet.

Men det gör inget, för snart randas en ny dag. Och jag gillar förresten inte att leva på gårdagar. Inte för nudagar heller för den delen. Nej, morgondagen är min. Faktum är att jag redan är på väg. Idag är redan igår.

Saker jag drömt om som sedan blev av

2008-03-26T23:11:00.008+01:00

Saxat ur min privata resedagbok från den lilla byn Parati i Brasilien:

26/2 kl. 04.00
"Klockan är strax efter fyra och hade det inte varit för en israel som snarkar så att väggarna vibrerar så hade jag säkerligen varit inne i min djupaste skönsömn just nu. Istället skriver jag från den ljumma, ändlösa och ljudlösa brasilianska sommarnatten. Hundar ylar i fjärran, fiskar slår mot vattenbrynet i floden nedanför och världen är bara så där tidlöst vacker. Det är min tredje natt av detta slag på mindre än två veckor och jag inbillar mig nästan att denna tystnad vill säga mig något. Det är en bra natt för viktiga beslut, men tyvärr har jag inga att fatta. Mina tankar har snarare aldrig varit så klara. Allting är så nollställt här. Nollställt och dagen ännu så outforskad, en dag som inte ens finns ännu. En helt ny, unik dag som ingen har facit till och jag ser den vakna med egna ögon. Allting är så oförstört och jag väntar mig liksom att lugnet snart bryter ut i kaos. Jag vill kasta något, skrika något för att se om tystnaden även då kan behålla sitt lugn. Hundarna fortsätter yla ut sin ensamnet, isralelen fortsätter snarka och jag tänker högt för mig själv: Sova, det får jag göra någon annan natt. Jag kan bara inte släppa det här. Det är 26:e februari och en vecka kvar till min 24:e födelsedag."

Kl. 06.35
"Jodå, jag gjorde ett försök att sova. Israelen vaknade av mitt intåg, frågade yrvaket "who is it", mumlade något obegripligt på sitt hemspråk och somnade sedan om igen. Och snarkade. Därför beslöt jag mig att ge mig ut på byns gator, dock efter visst grubblande. Över kullerstensgatorna och de trånga öde gränderna vandrade jag sedan, helt ensam genom den sovande byn (så när som på två hemlösa), ned mot havet. Dit kom jag i lagom tid för att se dagen gry och mörkret förvandas till ljus. Två fiskebåtar lättade ankar och drog ut till havs. När jag suttit där ett tag, förstummad av allt det vackra som gryningen bjöd på, och var övertygad om att dagen var kommen så vände jag hem och fick sällskap av en herrelös hund som intresserat följde varje steg jag tog. Bakom mig kikade solen fram bakom bergen. Den trängde in i de smala gränderna och värmde min rygg på min väg hemåt. När jag vände mig och bländades av den tänkte jag högt för mig själv: Större än så här blir det inte. Väl hemma snarkade fortfarande israelen. Men det gjorde inget. Tack israelen! Tack gud! Tack mor och far! Tack världen! Tack solen!"

Väl hemma på hostelet senare fick jag återigen konstiga blickar av nattportiern och slumrade sedan till i en hängmatta. Dagen efter, alltså 27:e februari, blev sedan början till slutet på mitt äventyr och stunder som dessa var som bortblåsta. Nu letar jag förbrilt efter den där känslan och tycker mig vara på väg att hitta den.

Det kom ett mejl

2008-03-24T15:06:00.003+01:00

Hej Calle,

trevlig helg! Har du det bra? Vad gör du nuförtiden? Det är Annas mamma Ewa som skriver till dig och i vanlig ordning behöver hjälp med datorn. Helt otroligt men sant. Anna och Jona reste till NY i går morse så jag är pippivakt. Calle jag kommer inte in på min hotmail... hur gör jag?? Kram Ewa

Och svaret blev:

Hej Annas mamma Ewa!

Jag är oerhört ledsen, men jag känner inte dig och inte du mig heller (även om du verkar tro det). Hur som helst så är jag inte den du tror att jag är, vem det än är. Om dig tror jag dock ingenting mer än att du förmodligen fått fel mejladress. I övrigt känner jag sympatier med dig, hotmailservern är nere allt för ofta. Lycka till i det fortsatta sökandet efter lösning på problemet och på min namne(?)!

Mvh Fel Calle

Ibland kommer dom tillbaka

2008-03-11T02:57:00.008+01:00

24 år 4 dagar 3 timmar 33 minuter

Jag är klarvaken i natt och minns. Jag minns oranga pulkor. Satte man tillräcklig fart nådde man ända fram till dagisgrinden, eller ännu bättre; en bit upp i dalen, så där så att man sedan kunde glida baklänges tillbaka några meter. I slutet av dalen låg borgen, det populäraste och farligaste av tillhåll vid snöbollskrigen. Sexor. Isbollar. För långa raster. Nya ursäkter.

Jag minns den hemliga genvägen. Den som jag tog en gång då min hemlängtan från skolan gick över styr. Jag minns hemliga gömställen. Jag minns containrar fyllda av gammal porr. Jag minns kattguld och jag minns halvfärdiga kojor. Jag minns svart BMX. Jag minns brännässlor mot bar överkropp.

Jag minns fyra strålkastare på en liten isplätt och jag minns den sena vinterkvällen. Och jag minns drömmen. Jag minns min rygg mot den frusna isen och min blick upp mot en kolsvart vinterhimmel. Jag minns hur jag slöt mina ögon. Och jag minns drömmen. Jag minns hur jag nötte slagskott på baksidan på en träplanka. Och jag minns hur drömmen sakta slocknade och förblev en dröm.
Jag minns doften av asfalt som sommarsolen värmt upp. Jag minns doften av nygrillat kött. Jag minns det ständigt närvarande lugnet. Jag minns det upprivna hålet i häcken som jag gick igenom i smyg. Jag minns Sveriges bästa mjukglass på ljumma sommarkvällar på vår uteplats på framsidan. Jag minns den stora, spännande världen utanför. Jag minns en sista oändlig sommar.

Jag minns en grusväg mot ett sekelskifteshus. Jag minns kakelugnar. Jag minns två gula ögon som en gång var mitt allt. Jag minns dagen. Jag minns den outhärdliga sorgen. Tomheten. Jag minns ett brev i brevlådan efter en bilsemester. Jag minns ett besked alldeles för svårt för en tolvåring. Jag minns en minnesceremoni, en tom bänkplats och en teckning. Vad som helst som påminner om. Jag minns en begravning jag aldrig gick på. Jag minns den ofattbara grymheten. Jag minns alla frågor.

Jag minns skräcken av saker som förändras. Jag minns lugnet av att många saker ständigt kommer att bestå. Jag minns platsen där allting tog sin början och där grunden lades. Allt jag gör idag är rester av det som var.

Jag rymmer en hel värld

Berg och dalvana

2008-03-11T00:09:00.006+01:00

Det har varit en stor tid. En tid av känslor. Känslor av hur allt är oändligt och hur allt är oerhört ändligt. Känslor av meningslöshet och meningsfullhet. Stunder då jag velat stanna tiden. Stunder då jag velat dra tiden några varv framåt. Stunder då jag velat resa tillbaka. Stunder då allt känns overkligt. Stunder då ingenting känts mer verkligt. En tid då jag känt hur allt är värdefullt och värdelöst. Hur allt är vackert och fult. Sanningen. Lögnen. En tid då allt varit hoppfullt och hopplöst. Det har varit en tid som jag spar, och ett par ögonblick av ren och skär magi. Andra ögonblick av ren och skär dödsskräck. Det har varit en tid som jag aldrig kommer glömma. Jag har varit på båda sidorna och vänt.

Jag har haft dagar då jag har varit slav under mig själv, och andra dagar då jag varit kung i mitt eget rike. Det är svårt det där med balansgång.

Jag har vunnit en resa in i framtiden, och sett de dagar som ska komma med skräckblandad förtjusning. Framtiden säger välkomnar mig med en öppen famn men ler samtidigt sitt mest lömska leende. Och jag är rädd.

Vad man kan nå för slutsatser på fyra timmars sömn, lite whiskey och 23 år av visdom inbäddat i något slags avsked

2008-01-27T09:28:00.000+01:00

Nu har jag slagits med mig själv igen, och idag ser jag de blåmärken som jag inte märkte av igår. Jag har dessutom slitits och dragits fram och tillbaka mellan två jag. Ni vet hur det är, den ena jag säger "go for it" och den andra säger "skärp dig för fan". Den ena säger "pass på", den andra säger tvärt "nej!". Ibland är jag glad över att den där impulsiva CalleMannen vinner och ibland är det den kloka (tror han själv i alla fall) CalleMannen som faktiskt har rätt. Inatt fick de båda dela på poängen och vinna båda två, med konsekvenser därefter. På gott ont. Som alltid. Ibland blir jag dock innerligt trött på att ta förnuftiga beslut och vara klok.

Det är med förväntans- och förhoppningsfulla blå ögon som jag tänkte ge mig ut i den stora vida världen och uppleva en annan verklighet. Andras verklighet helt enkelt. Kanske kommer min färd göra mig lite mindre blåögd, kanske inte. Hur som helst så är det här något jag måste göra. Det är vad våra vänner i öst skulle kalla "a once in a lifetime opportunity". Jag gillar det liv jag lever här hemma i tryggheten, samtidigt som jag kan det till punkt och prickar. Mitt kloka jag säger ofta till mig: "det här finns alltid kvar och hit kan du alltid återvända". Och jag lyssnar ivrigt på honom varje gång. Det här med att överge tryggheten för destination okänd är ju heller ingenting som jag inte gjort förut.

Jag vet inte när jag ska börja inse att det faktiskt bär av snart. Folk frågar om resfeber och om jag är nervös, men jag har inget svar. Mitt vanligaste svar på hur det känns är konstigt. Fast bra konstigt.

Ni som ska veta vet var och hur ni följer min framfart i fortsättningen

Nyfunnen, vunnen och vuxen kärlek

2008-01-20T14:18:00.001+01:00

Jag vet inte när, varför, eller hur det hände men plötsligt har söndagen blivit en av mina bästa vänner. Så oerhört vackra, meningslösa och meningsfulla. Kanske är det just meningslösheten jag föll för. Eller kanske är det kravlösheten. Möjligen är det utrymmet att andas och tiden till eftertanke. En sak är i alla fall säker: Just nu är söndagar den vackraste av dagar! Mare mare.

Jag har haft tre av de bästa åren i mitt liv här i mitt Uppsala. För det är verkligen så det känns, det är MITT Uppsala. Mitt hem. Mitt kära Uppsala. Allt planlöst kringvandrande och irrande på tomma gator och gränder den senaste tiden har fått mig att inse något. Något stort. Som min käre vän Sofie (så var det kvitterat på bloggreferensfronten!) brukar säga: Nu vågar jag erkänna det, jag är förälskad i Uppsala!

Mitt sätt att visa kärlek är tydligen att fly ifrån det. Närhet genom distans liksom. Eller så är det bara feghet och rädsla.

Tack och förlåt

Storhet, litenhet, sanningar och lögner

2008-01-15T23:41:00.000+01:00

Vi är konstiga. Vi söker ihärdigt i det stora efter svar, trots att vi alltid tycks finna det i det lilla. Vi tycks, i vår iver att finna någon slags mening, glömma att inom det lilla ryms faktiskt också det stora.

Kanske är det så att allt är förutbestämt. Eller så är vi bara väldigt duktiga på att anpassa oss, finna oss i situationer och göra det bästa utav allt. Kanske drar vi vita lögner för oss själva för att förstå och skydda, eller ägnar oss åt självbevarelse? Ibland låter jag mig tro att allting hänger ihop och att allting sker av en orsak. Det blir liksom lite enklare då.

Vissa sanningar är verkligen ständigt bestående

Det finns stigar du trampat
som aldrig försvann
fastän snön la sitt täcke
fastän skogarna brann
Du hörde ett rop
det är därför du går
genom en dimbank av minnen
genom tjugo långa år

Skogarna tiger
men de glömmer ingenting
Sen ditt första simtag
har de slutit en ring
runt glädjen och skräcken
runt verkligheten och dröm
Du ser huset på håll
och allting svajar en sekund

Det tänds ett ljus i fönstret
när du kommer i allén
Lille grabben han är vaken
trots att timmen är sen
Och alla somrar de far
som en rysning genom dig
Det är härifrån du kom
det här är sanningen om dig

Nu ser du honom klart
och du ropar hans namn
Och han springer emot dig
hoppar upp i din famn
Ta och lyft honom så högt
att han ser världen bortom byn
Säg att livet bara börjat
ta det svarta ur hans syn

Tomas Andersson-Wij - Sanningen om dig

Hur man upplever flera dagar på bara några timmar

2008-01-13T12:01:00.001+01:00

Det har varit en hektisk natt. Jag har hunnit med att sätta dit en pedofil, bli jagad och biten av pittbullterriers, uppleva två skottlossningar i New York, sitta på gröna kullar på Irland och klappa får samt att bli förälskad både en och två gånger. Idag är det skönt att vara tillbaka igen.

Snäll, snål och kanske lite dum

2008-01-13T02:00:00.000+01:00

Ni vet hur det är. Man står där, helt ogenerad, med två produkter av olika märken i varje hand och tänker: "ja, den är ju faktiskt tre kronor billigare. Och SÅ stor skillnad på smak kan det väl inte vara? Det är väl bara etiketten som skiljer? ICAs EGNA märke är det också. Jag tar den istället!". Och så skäms man lite samtidigt som man myser och ler lite inombords för att man sparat värdefulla kronor. Värdefulla kronor som lätt istället kan läggas på till exempel sex stycken bugg (tänk att man faktiskt en gång mätte pengar i bugg. Eller jenka). Eller så kan man gå hem, lägga pengarna i semesterkassan, tycka att man gjort ett riktigt kap och somna gott. Nöjd, belåten och tre kronor rikare. Ibland är människan en mycket löjlig men ack så enkel varelse.

Jag kom på mig själv med att trycka in den där gröna knappen på SJs biljettautomat häromdagen. En enkel knapptryckning och vips så kostar biljetten 59 kr istället för 62 kr. Kanske är det för att rabatten finns och är så liten som man måste utnyttja den? En slags hämndaktion liksom. Eftersom SJ är så snåla så ska de fan inte få någon gratis, typ. Hur som helst så var det lite smått otäckt att se sig själv ovanifrån trycka på den där gröna knappen. Jag kunde inte låta bli att viska till mig själv: "Vad håller du på med, din dumsnåla jävel?" Men jag är ju faktiskt vuxen nu(nåja), då får man göra sånt. Det värsta är väl att graden av dumsnålhet ökar i takt med åldern. En vacker dag kanske de där sparade kronorna gör min dag.

Den eviga resan

2008-01-06T01:21:00.001+01:00

Vi kör minst 50 km/h för fort på den långa raksträckan. Allt vi passerar blinkar bara till i ögonvrån, sedan är det passè och förbi. Innan vi ens hinner tänka på vad vi sett passerar vi nästa milstolpe. Vi gömmer det någonstans långt bak i minnet, i något fack där vi sällan letar, och kör vidare. Ständigt är vi på väg framåt. På väg mot det som kommer sen. Framåt! Skynda dig! Annars kanske du inte hinner fram i tid. Annars kanske du tvingas stanna upp och fundera över var du egentligen befinner dig. Det finns absolut ingen tid att stanna eller återvända om du skulle råka tappa dig själv någonstans på vägen. Skynda dig! Det kan inte vara långt kvar nu. För att underlätta sopar vi undan spåren bakom oss. Vi raserar det och räknar bara det avstånd som är kvar, aldrig avståndet från där vi började. Där borta, runt krönet, väntar det. Och väl där? Ja, väl där väntar nya mål.

Ständigt denna väntan och dessa förberedelser för något annat. Något som vi oftast inte ens vet vad det är.

I magiska stunder gör jag en hållplats för tiden. En plats dit jag kan återvända när jag vill. En förevigad plats dit jag kan ta mig när framåt är min fiende, när jag faller handlöst och när bakåt är min räddning. Det är mitt sätt.

Tack och förlåt

Tack vare att chansen finns på grund av risken

2008-01-04T19:24:00.000+01:00

Det finns gåtor som inte har något givet svar. Där det finns flera alternativa förklaringar, men inget givet svar. Längessen var det jag tänkte på den nu, men bermudatriangeln är onekligen ett ganska intressant naturfenomen. Själv tror jag stenhårt på teorin om att det är utomjordingarnas tillhåll. Bermudatriangeln, dinosaurier, poliser, var rymden slutar och lagen om alltings jävlighet. Tänk vad lätt man fängslades av saker när man var liten. Det var innan det blev allvar av vardagsgrubblerierna det.

Nu har jag stört mig igen och jag måste bara få reagera. Folk är så pinsamt dåliga på att skilja på risk och chans. Chans är så klart något som ska användas i positiv mening, medans risk är något man använder då man inte vill att något ska hända. Att man sedan kan utsätta sig för risker genom att chansa är annan historia. Det är också att man inte får några chanser om man inte riskerar något. "På grund av" och "tack vare" är ett annat likartat problem och två fraser som folk ofta använder utan att tänka på sammanhanget. Jag har tyvärr inga konkreta exempel just nu, men jag hör och ser det dagligen. Skärpning, folk och fän!

Okej. Har man inga egna fel att rätta, så får man väl rätta andras?

Livet från den ljusa sidan

2007-12-31T14:22:00.000+01:00

Idag mår jag alldeles utmärkt. Om medicinen är att jag får tycka att allt är jobbigt nattetid, så är jag beredd att offra det. Kluven? Nä, inte jag inte.

År 2008 ska fortsätta bygga på 2007 och bli det bästa året i mitt liv. Det kommer hur som helst få en grym start.

Den mörka sidan del II

2007-12-31T01:30:00.000+01:00

För min egen skull vill jag klargöra att jag nästan enbart skriver här för att bearbeta och avlasta min hjärna från alla jobbiga och mörka tankar. Det finns faktiskt stunder då jag ser ljuspunkter i tillvaron också, men då känner jag inget behov av att skriva. Alla har väl sitt egna sätt att uttrycka sina känslor på. Jag har valt det här. Sån är jag. På natten är livet oftast rätt komplicerat. På dagen skrattar jag åt mina smått schizofrena resonemang. Det är väl också något slags sätt för mig att försöka få er att förstå hur denna mycket komplext sammansatta unga människa fungerar. Och inte fungerar. (nu kände jag att det här nästan blev någon slags ursäkt för att jag skriver och det var nog inte riktigt min mening)

Denna ständiga oro och kluvenhet. Ständigt denna rastlöshet och tveksamhet. Alltid ska allting vägas i å ena sidan och å andra sidan. Ständigt denna strävan efter något bättre och något större. Jag kan knappt i ord uttrycka hur mycket jag föraktar vissa sidor hos mig själv. Det är lustigt. Fast jag känner till de sidorna så väl, så är jag helt handlingsförlamad att göra något åt det.

Jag försöker leva mitt liv så att jag aldrig tvingas ångra de ställningstaganden och de val jag gjort. Aldrig ångra de dörrar jag öppnat och stängt och aldrig ångra de vägar jag valt vid livets alla vägskäl. Jag kan med lite perspektiv ibland småle åt mig själv och hur paranoid jag var just den där gången. Även om jag inte kan förstå mitt beslut idag så förstår jag oftast hur jag tänkte. Mitt uppe i något är allting så självklart, och med perspektiv blir allting också självklart, fast på ett helt annat sätt. Det finns inget enklare än att rätta sina fel i efterhand. Sen står man där och gör exakt samma sak igen, trots att man vet vad det får för konsekvenser. Det handlar väl kanske om att alltid försöka ha lite perspektiv på vad man gör och vem man är. Tyvärr är det ofantligt svårt att bryta invanda mönster.

Jag kan inte låta bli att bli lite imponerad av mig själv som lyckas vara både impulsiv och planeringsmänniska på samma gång. Kanske skulle börja planera mina impulser så att de kan samspela. Jag är nog också den enda som klarar av att vara en social ensamvarg, även om det faktiskt kan innebära en del problem när den där ensamvargen sätts i socialt utsatta situationer. Då försvinner han gärna in i sig själv istället.

Det mest självklara är det som är svårast att uttrycka. Jag vill inte att det ska bli för sent. Ibland vill jag bara vara någon annan. Tack och förlåt.

Den mörka sidan

2007-12-27T23:47:00.000+01:00

Helt plötsligt finns den där igen. Bilden. Tiden har slipat till kanterna på den så att den blir mer lätthanterlig och passar väl in i mitt minne. Vissa bilder förvrängs med tiden, men den här är äkta. Som den mest levande tavla. Så fruktansvärt stark att den gör ont. Jag vill skrika ut min invärtes smärta, men någonting, någon av mina jag, håller mig tillbaka. Det gör så innerligt ont. Jag kan minnas varje detalj. Varenda liten obetydlig detalj. Jag drunknar i känslan och försvinner hjälplöst in i det försvunna ögonblicket. Tiden står stilla. Jag är förlorad. Känslan. Den nästan kväver mig. Den är för evigt. Alltid kommer den finnas där. Det här är på allvar. Det här är tamejfan på allvar. Jag möter din blick en sista gång och drar min hand genom din svarta päls, en sista gång. Fan. Jag glömmer den aldrig. Rädslan. Uppgivenheten. Lidandet. Hjälplösheten. För första gången ser jag rakt igenom dig. Du är livrädd. Jag ser sanningen i vitögat bakom dina gula. Jag hatar sanningen och saknar lögnen. Mer än någonsin. Om jag bara visste att sanningen kan göra så ont och verkligheten vara så grym. Och så tårarna. Tårar som sedan aldrig har torkat. För mig är du alltid levande, kära vän. Tack för att du fanns. Förlåt för allt.

Drömmaren som tänkte att va fan

2007-12-17T20:18:00.000+01:00

17 december. En vecka kvar till tomten. Allting tyder på att julen blir av i år också. Det är kallt som fan. Idag är jag 11000 kr fattigare än igår men också ett stort steg närmre drömmen som jag aldrig trodde skulle bli av. Tänka sig. Drömmen som var så abstrakt är nu så konkret den kan bli. Med datum och allt. Nu längtar jag både bort och hem.

Frågan: Är kärleken verkligen en beställningsvara så som de visar på tv? I så fall: Var beställer man?

Känslan: Kluvenhet. Inför det mesta faktiskt.

Vi gillar att gå ut. Vart vi ska på fredag? Ut! Vadå ut? Nej, men ut bara. Och vad gör man sen när man är ute? Jo, man ÄR ute. Ingen kan förklara riktigt vad man gör mer än så. Man är ute helt enkelt. "Vad jag gjorde igår? Jag var ute så klart". Det är så himla kul att gå ut. När man väl sedan är ute, fast inne, så finns det ibland folk som vill ta det utanför vilket gör allting ännu roligare (se inlägget 29 maj 07). Det är en konstig värld vi lever i.

En helt vanlig dag i en inte fullt lika vanlig människas liv

2007-12-07T14:59:00.000+01:00

7 December 2007. Decemberfredag. Det blev fredag den här veckan också. 17 dagar kvar till julafton. Vind måttlig från sydväst. Jag kastar ledsna, arga och besvikna blickar ut genom fönstret. Regnet och mörkret äger den här dagen. Ljuset och solen har inte en chans när mörkret lägger sitt stora täcke över staden. Det blev kväll nästan innan det hann bli dag idag. Vad som hände med morgonen vet jag inte. Jag har en måstedag. Allt som har skjuts upp i dagar och veckor blir gjort idag. Jag släpar mig bort till sängen. Jag sluter ögonen. Jag längtar bort. Om 2 månader är jag där. Jag tar en dag, ett ögonblick i sänder.

Dagens glädjeämne: Dammsugarens lycka när den fick en ny påse och blev pånyttfödd

Dagens hälsning: Fastighetsskötaren som hälsade trots att våra blickar inte ens möttes och trots att vi redan hunnit gå förbi varandra

Dagens konstaterande: Allt blir mycket lättare till tonerna av fin höstdeppmusik à la Anthony and the Johnssons, Ryan Adams, Chris Garneau och Sufjan Stevens.

Dagens/kvällens/helgens dryck: Glögg

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter

Kontexten

2007-12-06T00:26:00.000+01:00

95. Det enkla. Innan nu. Innan mig. Före allt. Det självklara. Jag saknar det.

01. Tågresorna. Skogen utan slut. Våren. Tiden innan jag insåg att inte åkte till något utan ifrån något. När jag var blind. När jag sökte svaret och fann det. För en stund. Det saknar jag. 6 år men ändå så nära.

05. Den fysiska och symboliska tågresan. 40 mil. Norrut. Helt ensam. På väg från allt och på väg till inget. Det jag trodde var allt. Det som jag byggt upp och raserades på nolltid. Idag. Nästan tre år senare. Jag har vunnit. Men jag saknar det. Det oersättningsbara. De oersättningsbara. Någonstans finns ni kvar.

02. Soffan. När det bara fanns vi och världen utanför inte existerade. Vi behövde den inte heller. Inget då. Inget sen. Bara nu. Drömmen. Jag saknar det, men jag vill inte ha det tillbaka.

07. Alla år som man har spenderat på att komma underfund med hur man egentligen tänker, vad man egenltligen gör och vem man faktiskt är. Men så upphör man ändå aldrig att förvåna sig själv.

Kan tankarna aldrig ta slut?

Tack och förlåt

Å andra sidan

2007-12-05T01:10:00.000+01:00

Det frågas vad som är meningen med livet. Jag undrar vad som är meningen med döden. Typiskt mig.

Om livet ibland känns meninglöst, hur meningslöst skulle det då inte kännas att vara död? Mycket. Typiskt mig.

Och ur mörkret kom ljuset

Rise and shine, erase and rewind

2007-12-02T02:11:00.000+01:00

Så var jag där igen. 02:10 och ingen trötthet någonstans. Möjligtvis vill kroppen sova, men hjärnan vill hur som helst annat. Han vill vända och vrida på saker och ting (vilket man får ge honom en eloge för. Det är han duktig på, främst när det gäller dygn). Se framåt, bakåt, uppåt och neråt. Han vill tänka på sådant som han vill tänka på men också på sådant han helst aldrig annars vill tänka på. Eller som det aldrig annars finns någon som helst mening att tänka på. Det är ju faktiskt ganska mycket bara det. Men nu finns tiden, tydligen. Och orken. Och så vill han skriva av sig. Jag vet hur det har vart, är och hur det blir. När kroppen drar sig tillbaka träder hjärnan fram. Det är oftast inte lika mycket tvärtom. Ibland försöker de samspela också, med varierande resultat. När kroppen inte gör som hjärnan vill kan det dessutom bli väldigt väldigt roligt. Hur det blir när hjärnan inte följer kroppens signaler vet jag nog inte. Men om mina fingrar skulle trycka in andra tangenter och bilda andra ord och andra meningar än hjärnan har tänkt ut skulle det bli så lustigt så. Lika lustigt som att se de små grodorna. Det var bara roligt.

Årets sista månad är här och 2007 är snart ett minne blott. November 2007 är det redan. Det ÄR och är evigt dömd att förbli en värdelös tid på året, men faktum är att den gick över innan den ens hann börja i år. Tack för det. Om november är en månad där verkligheten blir en dröm, så ska 2008 bli året då alla drömmar blir verklighet. Karma kallas det. Det man ger, får man tillbaka. Typ.

Det känns lite konstigt. Det man har fått för sig är en styrka verkar helt plötsligt vara en svaghet. Drivkraften framåt blir käppar i hjulet och tvingar en att spola tillbaka bandet och leta i det förflutna för att hitta svaren. Jag hävdar bestämt att man nästan alltid måste ta sig bakåt för att ta sig framåt, och att ett steg bakåt faktiskt kan bli två framåt. Har man tagit två steg får man dock inte glömma att släppa bollen. Annars blir det frikast åt andra laget, och det leder sällan framåt. Kontentan blir: Spela spelet, men glöm inte reglerna.

Var tog ni vägen? (x2)

2007-11-24T21:45:00.000+01:00

En film fick mig att minnas en gammal dröm som en gång i tiden var ständigt återkommande (en märklig företeelse det där med återkommande drömmar, men en historia för sig). Den gick ut på att jag vaknade och var helt ensam i hela världen. Då menar jag inte känslan av att vara det, utan att verkligen VARA helt ensam i hela världen. Tänk dig: Allt annat är precis som vanligt, men ingen annan finns förutom du själv. Allt är öde. Som om hela världen samtidigt kommit på att de har tvättid och tvingats rusa dit och lämna allt de har för sig. Jag tvivlar förvisso på att alla världens folk skulle få plats i en och samma tvättstuga, men ni förstår kanske tanken. Frågan är om det inte är den värsta av mardrömmar. Då skulle det ju till och med vara omöjligt att berätta om den här drömmen för någon. Och det här blogginlägget skulle vara synnerligen meningslöst. Internet också. På sikt skulle man kanske sluta drömma eftersom fantastin lär försvinna och eftersom man bara kan drömma om sig själv vilket faktiskt låter rätt tråkigt. Nä. Hoppas att allt är som vanligt imorgon bitti. Mare mare. Länge leve mänskligheten.

___________________________________________________________________

Sitter och längtar efter bra lördagsunderhållning (ni vet, på den tiden då Harald Treutiger var kung av tv och innan han tog sig an "kasta loss" på tv4 plus) och undrar var följande kvalitativa program finns idag:

Rena rama sanningen - vem minns inte "killarna mot tjejerna", "rally-Kalle" klassiska citatet "saaant eller faaalskt" och "sanningens minut?"

24 karat - minns tyvärr inte mycket mer än att det handlade om guld, typ, Och introt så klart.

Fångarna på fortet - i den klassiska tappningen med Gunde, Agneta, Monique, Sumo, Fader Foura(?) och dvärgarna

Det kommer mera - Hegerfors och Timell i ett sållan skådat samarbete

Låt kameran gå - med Janne "Loffe" Carlsson i huvudrollen. Sen blev det "Göta kanal 2" istället...

Hemkört - hemvideos med Hegerfors

Även om det inte passar in under den här kategorin så måste jag bara få nämna söndagsprogrammen "gomorron Sverige" (med bl.a. "fablernas värld) och "sköna söndag". Det blev liksom ingen söndag utan dessa program på den tiden.

Listan kan säkert göras längre. Hjälp mig!

Här och nu

2007-11-24T12:10:00.000+01:00

Lördagen den 24:e november är en fantastiskt vacker vinterdag. Marken är både vit och grön på samma gång och solen har trängt sig upp över hustaken, in genom mina gardiner, in i min enkla boning, och fram till mitt skrivbord. Bra gjort. En vacker novemberdag? Det borde väl nästan falla på sin egen orimlighet? Smolk i bägaren också att den så fruktade blixthalkan tydligen slog till på flera ställen i natt. I natt slogs dessutom drömmarna sönder för min "främlingpåtåg-vän". Det har varit en omtumlande vecka som har gått i 120. Min hjärna har nästan blivit överhettad och jag har nog känt de flesta känslor man kan känna. Besvikelse, hopp, uppgivenhet, upprymdhet, nyfikenhet, glädje, osäkerhet, hopp igen, säkerhet etc etc. Idag är det tid för eftertanke och jag sammanfattar dem. Allihop. Jorå, så att e.

På några dagar har jag fått uppleva hur stora delar av mitt liv de närmsta 40 åren (med början om 2-2,5 år) kommer att se ut. Fascinerande och spännande.

Här, nu, då och sen är ganska samtidigt just nu. Det känns rätt så gött faktiskt.

Jag vill fånga den här dagen men börjar inse att den är ganska svårfångad. Jag kommer nog fastna med tankarna om vad mycket man skulle kunna göra av den där dagen istället. Jag är faktiskt ganska duktig på det där. Att göra upp planer som jag sedan aldrig förverkligar. Bygger upp bara för att rasera liksom. Men det gör inget. Allt byggande borde väl rent logiskt göra att man någon gång når toppen. För man behöver ju inte riva allt. Inte varje gång i alla fall.

November har varit den bästa sämsta månaden på året på väldigt länge. För att vara den värsta tiden på året är den ganska bra. Det är faktiskt ganska lätt att leva nu.

Undrar om min vän vid slutet av vägen är ute idag?

Han som fick för mycket av det goda

2007-11-18T18:56:00.000+01:00

Jag mer eller mindre avgudar Freddie Mercury för mycket av den musik han har gjort. En av mina personliga favoriter är "Too much love will kill you". Det är förmodligen en av de bittraste låttitlarna någonsin, och den övriga texten gör heller ingen bitter man besviken. Men sen hade han ju inte det så lätt heller, den gode Freddan. Ett tragiskt öde till mötes gick han också. När jag har det riktigt jävligt brukar jag trösta mig med att jag åtminstone har det bättre än Freddie. Å andra sidan är jag inte i närheten av att besitta hans låttext och röstförmåga. Alltså: Hur dåligt man än har det kan man alltid ha det sämre. Och bättre. Kafka hade faktiskt inte heller så roligt.

I'm just the pieces of the man I used to be
too many bitter tears are raining down on me.
I'm far away from home
and I've been facing this alone
for much too long.
I feel like no-one ever told the truth to me
about growing up and what a struggle it would be.
In my tangled state of mind
I've been looking back to find
where I went wrong.

Too much love will kill you
if you can't make up your mind.
Torn between the lover and the love you leave behind.
You're headed for disaster
'cause you never read the signs.
Too much love will kill you every time.

I'm just the shadow of the man I used to be
and it seems like there's no way out of this for me.
I used to bring you sunshine
but now all I ever do is bring you down.
How would it be if you were standing in my shoes
can't you see that it's impossible to choose.
No there's no making sense of it
every way I go I'm bound to lose.

Too much love will kill you.
Just assure it's none at all.
It will drain the power that's in you
make you bleed and scream and crawl.
And the pain will make you crazy
you're the victim of your crime.
Too much love will kill you every time.

Too much love will kill you.
It will make your life a lie.
Yes too much love will kill you
and you won't understand why.
It's in your life you'd sell your soul
but here it comes again.
Too much love will kill you in the end.

Brev till november (baserat på novemberhat en sen novembernatt)

2007-11-12T02:23:00.000+01:00

Jag vill varna gnällkänsliga läsare för att detta inlägg inte bara balanserar på gränsen för hur mycket man får gnälla utan garanterat också passerar den. För mig är det ok. För mig är allt befogat. Det är ju november. Det vilar en förbannelse över årets elfte månad. Det kommer alltid finnas något kallt mellan mig och november. Jag vet inte när det började, men jag vet att det aldrig kommer ta slut. I min värld, där jag får bestämma hur långa åren är, så finns det bara elva månader på året. Jag gillar inte november och november gillar förmodligen inte mig heller. En dag tänker jag stå över dig. Du är värdelös, november!

Jag kan inte komma på en enda positiv sak med november. I november är det inte bara långt från sommaren utan även långt till våren. Kanske är det en tänkbar orsak. Tiden och verkligheten verkar alltid hinna fatt mig i november. Kanske är det för att man nu får så mycket tid över till tankar. Allt är dåligt i november. I november halkar man. Man tar på sig för lite kläder och drar på sig en långvarig höstförkylning. I november fryser man. Både ute och inne. Höstloven som var så vackra i oktober bleknar och blir snarare bruna än gula. Det blir mörkt tidigt. Man sover dåligt. Man äter dåligt. Man får dålig hy. Man blir blek. Man tröstäter. Man blir fet i november. Den första snön kommer och bildar årets första "slask". Blixthalkan slår till. Man halkar och slår sig. De stackars pensionärerna ser början till slutet då de bryter lårbenshalsen. Och så kommer snökaoset. Innan folk ens hinner förlika sig med tanken på att byta till dubbdäck. Trafikolyckorna ökar. Som om inte det vore nog så tvingas dessutom idol-juryn till krismöte. Inte ens de vanligtivs så muntra barnsångerna försöker försköna november: "men oktober och november och december är så grå".

En gång i tiden, för mer än tio år sen, blev jag förälskad i november (inte i månaden i sig dock). Kanske var det sista året som jag och november kom överens. Idag är du totalt kärlekslös, november! Försvinn ur mitt liv, november! Jag avskyr dig, november! Lyd mitt råd gott folk: Fly! Se på film. Läs en bok. Lyssna på fin höstmusik (mitt bästa tips: Sufjan Stevens album "Illinois" eller Chris Garneaus "Music for tourists). Drick. Dröm dig bort. Titta på semesterbilder. Planera för våren. Räkna dagarna och timmarna. Och fira ordentligt sedan när årets värsta månad är över (som passande nog är en fredag). Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi göra en skillnad. Tillsammans kan vi överleva denna månad. Våga vägra november!

Det finns till och med statistiska bevis på hur dålig november är. Titta bara här så dåligt allt är på arbetsmarknaden i november:
"I slutet av november var 226 000 personer arbetslösa, vilket motsvarar 5,1 procent av arbetskraften. Det är en ökning sedan förra året med 56 000 personer eller 1,2 procentenheter"
" I november registrerades knappt 23 000 nya lediga platser vid arbetsförmedlingarna, vilket är 10 000 färre än för ett år sedan."
" I november varslades 7 300 personer om uppsägning, vilket är 600 fler än under motsvarande månad i fjol." (http://www.ams.se/go.aspx?A=46180)

Sagan om vinsten och förlusten

2007-11-08T00:01:00.000+01:00

Jag minns det som igår. Isen var flera decimeter tjock på vättern och snöfallet bildade en ogenomtränglig dimma på trottoaren där jag planlöst irrade omkring. Luften var kall men klar och solen stod högt över taken. Jag gick igenom förändringarnas tid och hela mitt liv hade vänts både upp och ner och ut och in på bara några dagar. Det var då jag fann dig. Ingen av oss kan väl påstå att det var någon kärlek vid första ögonkastet, men jag antar att vi behövde varandra av andra skäl. Du var ensam och övergiven och jag behövde en axel att luta mig mot och en trygg punkt i tillvaron. Jag tog dig i mina armar och kände redan då att vi skulle bli oskiljaktiga. "Visst, jag känner ingen kärlek just nu men jag kan nog lära mig att älska dig med tiden" minns jag att jag tänkte. Och jag fick rätt. Det gick snabbare än förväntat att förälska sig i dig och snart hade du skapat ett alldeles eget litet rum i mitt tidigare så tomma och bottenfrusna hjärta. Vi tillbringade dagar, nätter, kvällar, helger, ja allt tillsammans. När du låg i mitt knä kände jag din värme. För första gången kände jag mig hel och ville bara stanna tiden. Inom mig bad jag en bön om att vi aldrig skulle skiljas åt. Du var min, bara min.

Men tider förändras och allt har ett slut. Ibland är slutet närmre än man tror och förändringen väntar precis runt hörnet. Jag förvånas över hur något så levande plötsligt kan vara så dött. Helt utan förvarning och på bara ett par minuter var du lika långt ifrån mig som du nyss var nära mig. Jag tänker på alla ljusa stunder vi haft ihop och all glädje vi har upplevt. Alla skratt. Alla sena nätter när du är den enda som har orkat lyssna på mig. Jag minns också alla svåra stunder. Alla tårar. All tid utan varandra. All tid av saknad. Alla gräl. Allt som inte längre finns och som jag har upplevt för sista gången. Jag kommer nog aldrig minnas de sista orden till dig, och heller aldrig förlåta mig själv för att jag lämnade dig ensam den där eftermiddagen.

Visst. Jag har en ny nu och vi kommer få det bra ihop, men det blir aldrig som mellan oss. Du var den första och det kan ingen ändra på. Den första kärleken är den största kärleken sägs det, och jag är beredd att hålla med. Vila nu min kära vän, så ses vi nog en vacker dag. För mig är du alltid levande, min kära HP Compaq Notebook nx9020.

Vardagsfilosofi

2007-11-01T11:18:00.000+01:00

Jag kunde bara inte låta bli. Rubrik: "Gessle är girig". Min kommentar: Å fan! Nya undersökningar visar att jorden är rund och att regnet kommer uppifrån.
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article1145203.ab

Folk handlar så himla konstigt. Igår t.ex. handlade tre pojkar i femtonårs-åldern 30 st ägg och en brödlimpa (visserligen kan man kanske ana att äggen inte ska vara till matlagning, men ändå). En kvinna handlade tre balar toapapper. Om jag jobbade på ICA skulle jag göra en lista över konstiga handlingar. Handlingar? Kan man säga så? Spinner man vidare på det så kan det bli mycket lustigt: En god handling. Att stå till svars för sina handlingar. Handlingsförlamad. Att tänka först och handla sen. Ja du hör ju själv. Tänk vad roligt man kan ha åt det svenska språket.

Min vän och jag

2007-10-28T23:56:00.000+01:00

Jag har en vän bort vid vägen, ungefär där den vänder. Vi fann varandra för ungefär ett år sen. Då stannade han och väntade på mig på samma plats ända tills dess att jag var tillbaka efter min entimmespromenad. Varje gång som jag har vägarna förbi så stannar jag och pratar med honom en stund. Hans tystnad till trots är jag övertygad om att han förstår mig.. Vi tycks ha samma syn på det mesta och vi verkar uppskatta varandras sällskap. Jag vet inte vad han heter. Eller om han ens är en han eller om han egentligen är en hon. Men huvudsaken är att han/hon förstår mig. Ett mjau säger mer än tusen ord.

Tillbaka till platsen där allting började

2007-10-27T23:25:00.000+02:00

Jag har sprungit barfota på asfalt upphettad av sommarsolen i mina barndomskvarter, där gatorna hade namn efter blommor och bin. Jag har gått gata upp och gata ner och skådat de röda, vita och blåa radhusen med en pojkes klarblå ögon. Jag har suttit under björken på vår trädgård och tittat upp mot den svajande trädtoppen och filosoferat. Jag har varit och ringt på hos kompisar bara för att undra om "Daniel är hemma", om han "vill hitta på något" eller bara "vara". Jag har cyklat den där skogsstigen till bäcken och det där hemliga stället dit jag åkte när jag ville vara för mig själv, vara ledsen eller kanske bara andas lite. Jag har spelat landhockey med vänner och fiender. Jag har somnat i rispuffen framför tvn en fredagkväll och blivit buren till min säng av mina föräldrar. Jag har sprungit hem i ett glädjerus efter sommarlovsavslutningen i kyrkan till bullar och saft och dagar som inte tycktes ha något slut. Jag har känt lukten av grillat på väg hem från idrottsplatsen och sedan ätit en sen middag med familjen i trädgården och njutit av den härliga ljumma sommarkvällen. Jag har drömt om en framtid som fotbollsproffs och vilka klubbar jag skulle passera på vägen dit. Jag har tänkt på folk som jag har glömt. Jag har frågat chans. Jag har skrivit kärleksbrev. Jag har varit på klassfest och druckit monsterdricka i blåa platåskor. Jag har tagit buss nr 15 in till stan helt själv för första gången för att träna innebandy. Jag har samlat ölburkar efter fylleslagen i klubbstugan och tjänat en förmögenhet. Jag har åkt trampebil och tävlat med brorsan om vem som kunde göra flest tricks. Jag har smitit från dagis för att min hemlängtan blev övermäktig. Jag har flyttat till det "nya området" till ett villavillerkullahus med kakelugnar bredvid missionskyrkan. Jag har funderat på vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har saknat vår perserkatt som var med under i stort sett hela min uppväxt, men som inte ville vara med längre när jag skulle fly till annan ort. Ibland måste man tydligen gå vidare. Och ibland går det alldeles för fort.

Jag har varit där och en del av mig är där fortfarande och kommer alltid att vara.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lekeryd

Se mig! Hör mig!

2007-10-22T23:36:00.000+02:00

Jag drog med dig i mitt fall
Sen gled jag bara undan
Förlåt, förlåt för allt
För min förbannade kluvna tunga

Jag har ett foto någonstans
Där vi är drottningar och kungar
Det ligger bilder överallt
Där gamla ansikten är unga
Och jag har letat som du sagt
Efter känslor som är försvunna

Och det har varit en lång lång natt
Men jag är glad att mina tårar
Är behärskade och lugna

(Kent - Ensammast i Sverige)

Jag är jag nu. Vem är du? Tack och förlåt.

Små åttabenta ting i den stora vida världen

2007-10-21T17:20:00.000+02:00

Efter att jag än en gång låtit mig provoceras av Tomas Ledins texter beslutade jag att ta ett långt och stärkande bad för att lugna ned mig. Då jag sjunkit ned i det ljumma vattnet såg jag en spindel hängandes och spanandes från sin nyspunna väv. Den bara hängde och dinglade där, si så där 1 dm nedanför taknivån, och såg ut över det vackra kaklade landskapet. Och inte minst över den smärtsamt vackra manskroppen. Det är liksom allt den kräver, att få hänga där och bara vara. Jag undrade så hur den såg på världen. Tänk er vad ofantligt stort ett rum på 6-7 kvm måste vara för den lilla lilla spindeln. Snart tröttnade den på sin vy och flyttade sig en halvmeter åt sidan för att spinna en ny väv och se den kaklade världen ur nya perspektiv. Så håller den på. Dag ut och dag in. Det ska jag tänka på nästa gång mitt liv känns meningslöst.

Ps. Den gillade inte att bli fotad. Första strategin var att spela död. När det inte funkade gjorde den istället ett försök att attackera kameran. Jag avskyr spindlar. Ds

Ni kanske förstår hur intetsägande och händelsefattig min söndag har varit så här långt. Men jag gillar den just idag. Den ligger trots allt bra där den ligger, mellan lördagen och måndagen.

Idioten

2007-10-21T16:00:00.000+02:00

Jag ville skriva några rader som verkligen sa något viktigt. Det här är vad jag hittade:

1.
Spring
Spring
Spring
Spring
Spring
Spring.
Släpp hästarna fria!
Öoouuu öoooouuuu!

2.
Jag smekte dig på brösten
Solen gick upp
och naturligtvis kom jag för sent till mitt jobb

3.
Man måste gilla läget
Gilla la la la läget

Och vissa menar på fullaste allvar att en svensk sommar inte är en svensk sommar utan Tomas Ledin. Ni är värda så mycket mer.

En simpel uppmaning

2007-10-17T23:11:00.000+02:00

Stopp! Stanna tiden. Se dig själv i ögonen. Se dig om. Runtomkring dig. Tänk efter. Ta dig tid för eftertanke. Vem är du? Var är du? Vart är du på väg? Vad står du för? Hur mår du? Folk i din omgivning? Trösta de som behöver. Se de som vill bli sedda. Lyssna på de som vill bli hörda. Bry dig. Prata med de som lyssnar. Sök tröst hos de som bryr dig. Här kan du hitta svaren. För helvete.

Min släkt är full av hjältar
Decennier av slit
Brustna hjärtan, trötta leder
Deras stolthet bar mig hit

Jag har sprungit i ett liv nu
Jag sprang för att stå till
I jakt på ett mirakel
När det fanns precis intill
Nu är jag vaken, jag är fri

(Kent - Elite)

Jag har funderat på att sätta mig själv i brand, eftersom jag tröttnat på att någon annan ska göra det. Men om jag börjar brinna, har jag då tappat glöden? Det vill jag inte. Brinna men ha glöden kvar, är det möjligt?

Du, diffusa längtan

2007-10-17T17:37:00.000+02:00

SALIGA VÄNTAN

Saliga väntan
på dig som skall komma,
när i din själ
den kärlek kan blomma
som med din eld förtärer mig,
Saliga väntan
på dig, på dig.

Himmelen vidgas,
på jorden är stilla.
Djupt i min själ
är det stilla, stilla.
Bara den eld som förtärer mig
stiger ur djupen att söka dig.

Och du skall komma,
de heta bränder
bliva till blommor
i dina händer,
till en ovansklig vår hos mig,
då du skall viska:
- Jag älskar dig.

Jag kunde bara inte låta bli att synliggöra Pär Lagerkvists ljusare sidor. För att han kan linda in en känsla i väldigt fina ord. Typ.

Ett möte på ett tåg någonstans i Sverige

2007-10-14T17:46:00.000+02:00

Jag tror att det här med att träffa folk på allmänna kommunikationsmedel är lite av min grej. Länge har jag letat efter min grej, nu har jag nog hittat den. Min egna grej. På tåget mellan Nässjö och Stockholm hamnade jag nämligen bredvid "Idol-Danne" (jag veeet, så jäääävla sjuuuukt *lol*). Vi satt och småpratade hela sträckan och det visade sig faktiskt vara en ganska sympatisk reko kis. Någon timme lyckades jag köra på linjen att jag inte visste vem han var, sen kunde han inte längre hålla sig från att berätta. Han berättade små och stora hemligheter om vad som händer när kamerorna är släckta (på eget initiativ), hur det var att gå från att vara en helt vanlig, anonym, butiksarbetande 26-åring till att vara rikskänd idol på bara några veckor och dess för och nackdelar (mest nackdelar faktiskt). Ett visst intresse visades också för vem jag var och vad jag gjorde. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite coolt och att jag är lite töntig som tycker det. En helt vanlig kille som står i rampljuset två timmar i veckan, och det tycker jag är coolt. Det är liksom ingen sensation att det döljer sig en helt vanlig svenne som gillar att prata med folk på tåg bakom "Idol-Danne". Hur som helst så ser jag mig numera som c-kändis och reagerar inte på andra tilltal än "Idol-Dannes kompis". Inom kort kommer jag också att se över min bekantskapskrets. Danne har frågat mig om jag vill ha snus, om jag har en huvudvärkstablett, hållt i min aftonbladet och skakat min hand. Det här kan jag leva på länge. Mitt liv börjar nu. Äntligen en bra fyllehistoria!

Inget speciellt men ändå viktigt

2007-10-12T16:19:00.000+02:00

Jag har varken haft tid eller anledning att reflektera och tänka så mycket på sistone, vilket mestadels är positivt. Fem timmar som verkligen kröp fram på swebus igår gav mig dock en och annan minut över att filosofera över livets små och stora gåtor (som varför Mona-Lisa ler och varför SJ har valt att börja auktionera ut sina biljetter på internet). På samma buss hamnade jag för övrigt bredvid en mycket trevlig dam i 50-års åldern som berättade hur det var i Uppsala och Jönköping på "sin tid", om bostadspriserna i Stockholm och annat intressant. Hon kallade den här bussen "mjölkbussen". Ja, för den stannar ju överallt. Jag skrattade och låtsades förstå, men var ett frågetecken inuti. Hon försökte dessutom övertala mig om att det verkligen VAR bättre förr, med relativ framgång. Jag gillar nog både förr, nu och sen lika mycket just nu. Sådana här möten kan bara ske på färdmedel av denna typ. Det är dock den enda positiva aspekten på en fem timmar lång busstur.

Idag undrar jag också varför folk är frukstansvärt ilskna när de står i kön på ICA. En äldre herre idag t.ex. som tyckte att vi tog för god tid på oss gav oss en rejäl avhyvling för att han minsann "hade måltider att passa". Jag svarade med tystnad och ett avväpnande leende. Det är nog det bästa svaret på det mesta. Jag har övat länge på det där falska, motsägelsefulla, otrevliga och avväpnande leendet. Äntligen fick jag använda det! Tack arga måltidsgubben.

Just nu gillar jag att rättfärdiga allt jag gör och säger med: "Sån är jag!". Vad kan man göra åt det? Man är sån man är och sån är man

Nu är snökaoset här igen. Jag vet inte riktigt vad som krävs för att vi svenskar ska förstå att det faktiskt kan komma snö i oktober. Snö?! I år igen?! Nej, nu måste vi snart säga ifrån.

På något sätt blir jag lite rädd för mig själv när jag till och med börjar tycka om och se det vackra med hösten

Slutsats v. 38

2007-09-23T16:11:00.000+02:00

Man behöver inte åka någonstans för att komma någonvart. Man behöver inte alltid söka för att finna. Man behöver inte öppna ögonen för att se. Inte sova för att vakna. Att fly är inte alltid lösningen.

Jag springer för att stå still

Återvändsgränd

2007-09-15T22:49:00.000+02:00

Fast man har lärt sig varför man mår på ett visst sätt eller reagerar på ett visst sätt i en given situation så kan man vara helt oförmågen att ändra på det, oavsett hur gärna man vill. Slav under sig själv på något märkligt sätt. Man fastnar i något slags beteendemönster och gör, tänker och säger saker helt utan eftertanke. Allt går på rutin. Den givna frågan är vad som krävs? Man lär tydligen inte av alla sina misstag. Men en dag kanske man växer. Växer till något som är större än en själv. Det är säkert bättre än känslan av att ha vuxit förbi sig själv.

Själv och ensam. Ensam i ensamheten med ensamheten, min fiende och vän, skapandes sitt eget helvete. Som egentligen inte finns. Och lösningen är så enkel. Eller åtminstone kunde varit. Jag har den. Eller vill ha den. Eller trodde att jag hade den. Du också. Det är nog svårare än så.

Ta det aldrig på allvar. Behovet kommer i första hand. Försök inte ens förstå. Det är svårare än så.

Tack. Förlåt.